Film om film

Jag har alltid varit svag för metafilm. Det vill säga film om film. Några favoriter är Michael Winterbottoms Tristram Shandy, Francois Truffauts La Nuit Américaine och David Lynchs Mullholland Drive. Typiskt för en metafilm är att älta frågan om vad som egentligen är viktigast för en filmskapare – det ofta smått kaosartade privatlivet eller det ofta smått kaosartade filmarbetet? Problemet kompliceras av att det förstnämnda inte sällan utgör stoff för det sistnämnda.

När ältandet förs upp på en filosofisk nivå blir metafilmen till något mer än bara ett navelskådande rundgångsresonemang för de närmast sörjande. Som tittare börjar man grubbla över vad som är verklighet och vad som är konst, om det kan finnas någon verklighet utan konst och om det kan finnas konst utan verklighet… och varför Marcello Mastroiannis mun rör sig så konstigt när han pratar?

Enligt forna tiders italienska filmskapare var dubbning en självklarhet. Rösterna lades på i efterhand, och i vissa fall skrevs inte dialogen förrän stjärnorna åkt hem, kulisserna monterats ner och alla scener filmats färdigt. Att få dubba sin egen insats var inte alla förunnat, och specialiserade röstskådespelare kallades ofta in. Denna för dagens publik något bakvända arbetsmetod nämner jag som en liten välmenande brasklapp i mitt i övrigt förbehållslösa tips om att se (eller se om) Roberto Fellinis 8½ från 1963.

8½ är metafilm helt enligt skolboken. Den ska ha varit Fellinis terapiarbete för att råda bot på en tillfällig skrivkramp och handlar om hans alter ego Guido Anselmis krångel med att komma igång med en ny science-fictionfilm. Anselmi (spelad av Mastroianni) besväras av kändiskåta hangarounds, traumatiska barndomsminnen, ett gäng hora-madonnakomplexa kvinnorelationer, samt av sin egen ambivalenta hållning gentemot dessa besvär.

Nino Rota har som brukligt skrivit filmmusiken. Gianni di Venanzo står för det storslagna fotot, och redan filmens första bilder får oss i MTV-generationen på fall. Den klaustrofobiska bilkön är av allt att döma förlagan till REM:s Everybody Hurts-video.

8½ är en av filmerna i Fellini - collector’s box 1 & 2, nu till utlån på Ronneby bibliotek och förpackade helt utan konstigheter. Inga bonusscener, bloopers eller kommentatorspår. Bara sex riktigt bra filmer, rakt upp och ner. Även tidigare mästerverk som La Strada och La Dolce Vita återfinns här. Senare höjdare som Satyricon och Amarcord hamnar förhoppningsvis på en framtida box 3.

/Martin

Reservera filmerna i bibliotekets katalog