Bergmanskt

"The dream of the 90s is alive in Portland", skaldade nyligen ett par skojiga nordamerikaner i ropet. I Ronneby väljer vi istället 20-talet som tröstande estetiskt bollplank. Reservationskön till Pontus Ljunghills En osynlig är under tillväxt, i läsecirkeln svettas vi stärkelsen ur våra kragar över James Joyces Ulysses, och på bloggredaktionen kurar vi annalkande kulturskymning i sällskap med… just det: Hjalmar Bergman.

En nyupptäckt favorit bland kulturens många bergmän, och bland svenska författare överlag. På parnassen i mitt huvud måste han dessvärre trängas med Ivar Lo-Johansson, av vilken han en gång avfärdades med sluggertillmälet ”lösfet och klumpig”.

Hjalmar Bergman stod som symbol för det unket borgerliga berättande som Lo-Johansson och hans proletärförfattarkollegor ansåg sig revoltera emot. Och visst, samhällskritik är väl inte det första som utmärker Bergmans företagare, affärsidkare och tjänstemän, ofta hemmahörande i Wadköping (verklighetens Örebro). Men kanske inte heller det sista.

Bergman var, som son till en bankkamrer, ohjälpligt född in i borgerligheten. Men som konstnärssjäl och homosexuell var han samtidigt dömd till en betraktande position vid sidan om. Ett öde som genererade en osviklig talang för demaskering. Bergmans välbesuttna persongalleri utsätts för samma långsamma avklädning som Marcel Prousts parissocietet i På spaning efter den tid som flytt. Och bakom alla vinkallskålar, blåantilopspälsar och förlägna grin är det tomt, meningslöst och kolsvart.

Chefen fru Ingeborg är Hjalmar Bergman i högform. Ingeborg Balzar chefar över den modeaffär som hon tagit över efter sin makes bortgång. Hennes tryggt inrutade tillvaro befinner sig dock vid en illavarslande brytpunkt. Sonen Kurt står beredd att ta över, trotjänaren Andersson vill pensioneras, och själv har hon ”börjat glida in i den höga ålderns dödvatten”. Dessutom har dottern skaffat en fästman. Han är ”utan fasta linjer, utan prägel, suddig.” Samtidigt lömskt oemotståndlig…

Fru Ingeborg tärs av kampen mellan principfasta klassideal och ett plötsligt uppflammande känsloliv. Det svängigt lakoniska 20-talsspråket förstärker komiken i den stoiska fasaden: ”Tillåter mamma att jag drar ett bloss? Den här stugan vädras tydligen inte var dag.”

Fästmannen tillhör Wadköpings-ätten de Lorche, vars olika medlemmar figurerar i de flesta av Bergmans tidiga romaner. Och just hur karaktärerna växelvis får spela huvudroller, biroller och ibland bara skymta förbi som statister är nog det som fascinerar allra mest. Varje roman tycks vara en del av en större helhet; en ny inblick i Bergmans pedantiskt uppbyggda universum. Som jag tänker ägna våren och sommaren åt att gå vilse i.   

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog