Nya norrlänningar

Norrländska romankaraktärer förväntades förr i världen: romantisera vildmarken, prata på dialekt, uttrycka sig naivistiskt kärnfullt och profetiskt, spegla samhällsförändringar, ha gått en härdande match emot tuberklerna, stå för något äkta och ursprungligt, eventuellt vara lite eljest.

Men det var då. Dagens fiktiva norrlänningar har fått en annan schablon att förhålla sig till. Jag syftar på genrebeteckningen country noir, även känd som glesbygd-, landsbygd- och vischan noir. Bloggen har tidigare nosat på fenomenet, bland annat i anmälan av Ola Nilssons roman Hundarna, första delen i vad som lanserats som Nilssons norrlandstrilogi. Den avslutande delen, Kärleken gömmer minnet, utkom i dagarna.

Arvid, Mirjam och Stefan – huvudpersoner i Kärleken gömmer minnet – har inget till övers för vokalknappa, naturlyriska knipslugheter. Likt Hundarnas läshuvud Erik har de lyckats ta sig till ”staden”. De avslitna rottrådarna gör sig dock ständigt påminda. Inte som exotiska tillgångar, utan som hopplöst otympliga fotbojor. Ryktet om att en älg förvillat sig in i en av stadens butiker är en enkel men drabbande bild.

Och så mycket mer än bilder är det egentligen inte fråga om. Från en begravning, ett biobesök och Arvids konstvernissage. Nilsson är extremt snål med bakgrundsinformation. Inte ens hans karaktärer tycks riktigt kunna sätta fingret på sitt förflutna. "Minnena är utplånade och ersatta av det jag skrivit. Det har ätit upp verkligheten bit för bit", resonerar den skrivkrampande författaren Mirjam.

Vi befinner oss alltså långt från Missenträsk, Hjoggböle, Raggsjö och andra outsinliga källor av norrländskt skrönestoff. Allt som återstår är tomheten. Och så flaskan. Precis som i Hundarna och Änglarna är det drickandet som allt kretsar kring. Det tar – och ibland på ett nästan självparodiskt sätt – udden av varje tillstymmelse till intrig.

Samtidigt vilar något så otroligt förföriskt över det korthugget exakta och nästan stillastående språk med vilket Nilsson gestaltar denna uppgivna tillvaro. Och ibland, när det är som allra mest stillastående, kan man kanske ändå ana det där nedärvda, naturromantiska stråket. Som när Stefan – i gränslandet mellan rus och bakrus – fäller en björk åt sin gamla farmor. Visst, det är knappt skönjbart, men just därför så drabbande. För Stefan är det dock fullständigt poänglöst.

"Fingrarna gled över den vita blanka ytan och de skrovliga svarta öarna. Han tittade upp på trädet och gjorde en bedömning av hur det skulle falla. Med ett djupt andetag tog han sågen och drog igång den med ett ryck."

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog