Hängde ni med i debatten om Play? Den flammade upp i höstas, närmare bestämt den 18 november. Författaren Jonas Hassen Khemiri hade varit bio och i 47 brännande punkter lät han Ruben Östlunds unisont hyllade tredje långfilm konfrontera den svenska verkligheten.
Jag läste nog vartenda ett av de inlägg som sedan följde. Uppslutningen var mangrann. Åsa Linderborg och America Vera-Zavala i Aftonbladet, Stefan Jonsson i DN, Nina Lekander i Expressen. Filmen är rasistisk hävdade vissa. Antirasistisk, menade andra. Östlund själv stod – som brukligt när konstnärer kommenterar sina egna verk – för debattens lågvattenmärke. Lena Andersson levererade – även det brukligt – den kanske skarpaste analysen.
När jag i helgen äntligen fick tillfälle att se Play hade jag alltså en stor påse förförståelse med mig i soffan. Exempelvis hade jag sedan länge full koll på intrigen.
Play handlar om ett gäng svarta kids som meddelst det så kallade brorsantricket lurar iväg ett par något yngre vita kids. ”Brorsan” påstås ha blivit bestulen på sin mobiltelefon, misstänkt lik den som en av de vita killarna tvingas visa upp. Offren övertalas att följa med till ”brorsan”, för att säkerställa att det inte rör sig om samma telefon. Ett utdraget och retoriskt raffinerat rån.
Är då Play en film som det räcker att läsa om? Naturligtvis inte. Summan av tematikens komplexitet, Östlunds regiförmåga och amatörskådespelarnas totala tonträff är överväldigande. Den kan omöjligt pareras av ens förförståelse.
Framförallt drabbas jag av den djupa pessimismen. Play speglar ett hopplöst sönderfallande Sverige. I frånvaron av ett gemensamt samhällsprojekt är det i de små maktstriderna – med eller utan materiella insatser – som allt avgörs. De svarta killarna har insett och lärt sig spelreglerna. De kan utnyttja fördomarna om sig själva, skrämma med sin blotta uppenbarelse, och röra till den bekvämt invanda uppdelningen mellan offer och förövare.
Samtidigt stockar sig frågorna. Hur ska man tolka de två scenerna med panflöjtsbandet? Varför handlar det bara om grabbar? Varför motarbetar Östlund, genom ett par brutalt råa scener, vår smygande medkänsla med det svarta gänget? Och den kanske jobbigaste frågan av alla: Vad menar jag egentligen när jag skriver ”vår”?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar