Så mycket ilska det ryms i henne, Miira, huvudperson i Eija Hetekivi Olssons debutroman Ingenbarnsland. Ilska över att behöva gå i "finnballeklassen" och styras av Haggan som suckar över henne och ger henne dåliga omdömen. Skam och ilska över föräldrarna. Mamma sliter med trappstädning, pappa jobbar på Volvo. Varje sommar reser de till stugan i Finland. Hon vill aldrig bli som dem.Miira karatekickar hela världen i Gårdsten i Göteborg. Hon vill göra revolt, men har samtidigt en spärr som säger till när hon är på väg att gå för långt. Vill imponera på kompisen Vera, men vill också rädda henne från allt ont. Förstår att om hon ska ta sig någonstans, bli statsminister eller hjärnkirurg, så måste hon plugga. Hon snattar en psykologibok, tänker att det är en bok för smarta, men förstår inget av den. Super sig full, ångrar sig.
Det är jobbig läsning. För mig är Miira svår att tycka om, hon är för störig. Det är tvära kast mellan känslorna, än hatar hon, än beskyddar hon. Samtidigt förstår jag hennes frustration. Ingen lyssnar och hon är dömd på förhand. Ibland är ilskan så påtaglig i texten att det känns som om man snubblar på orden när man läser. En stark bok.
/Jenny
Reservera boken i bibliotekets katalog
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar