Vilken ovanlig liten roman – tunn i omfånget, bara drygt 100
sidor, men effektivt berättad i ett samspel mellan det som faktiskt sägs i
romanen och allt det outsagda däremellan. Som lämnar läsaren både förstummad
och onekligen en smula förfärad.
En namnlös berättare, en ung, lat indier, sitter på
Kaffehuset som så många andra dagar, för att bringa lite klarhet i sin röra
utav tankar. Tankarna är ”ghachar ghochar” -
ett uttryck för något som blivit alldeles tilltrasslat, ett påhittat
uttryck från hans hustrus familj. Hans egen familj är däremot den som är
föremål för romanen – fattig från början, levandes ett mycket enkelt liv i
Bangalore, men när pappan förlorar jobbet tar hans bror, farbror Chikkappa,
över försörjningen av familjen – han börjar handla med kryddor. Detta försätter
resten av familjen, dvs berättaren, hans syster och föräldrarna, i en
beroendeställning till farbrodern, som gör dem både sårbara och oerhört
försiktiga i sitt leverne. Men allt eftersom kryddverksamheten växer, växer
även ekonomin. Rätt som det är har en förmögenhet skapats, familjen skaffar sig
ett stort hus och börjar leva i sus och dus. I det ovana överflödet göds ett
moraliskt förfall mitt framför läsarens ögon, och efter inträdet av berättarens
hustru Anita i den märkliga familjekonstellationen ställs många frågor på sin
spets. Används verkligen gangsters till medgörlighet? Varför tassas det på tå
för somliga? Varför väljer man alltid att blunda för det obekväma?
Den rakryggade Anita är van vid något helt annat, och i den
märkliga familjehierarkin vänder hon uppochned på många sanningar. Hennes
ifrågasättande utmynnar i ren krigsföring de tre kvinnorna emellan. Hon blir…
just obekväm. Och vad är enklast då?
Det är en stillsamt skrämmande kortroman om klassresor och
familjekonflikter som blivit internationellt prisad, översatt från det indiska språket
kannada till engelska, och därifrån till svenska. En väldigt speciell
läsupplevelse!
/Tuija
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar