Balram Halwai lever med sin stora familj nära Ganges i Mörkret. Familjen styr och skolan är ett skämt. En trött och halvdrogad lärare är bara närvarande fysiskt, ibland spottar han rött. Det är paan, något som alla fattiga män tuggar. Senare förstår Balram att det är en fattigdomsmarkör att tugga paan.Allt börjar med att en släkting ska brännas vid flodens strand. Sörjan i vattnet och vad alla djur och människor gör i det samma beskrivs som vidrigt. Det är för övrigt mycket snusk och olika slags kroppsvätskor i berättelsen. Snusket fortsätter på det kafé där Balram passar upp. De som serverar har lägst status och dem kallar Balram för de mänskliga spindlarna, de krälar omkring. Här lär han sej viktiga saker, han låtsas sopa men tjuvlyssnar och snappar upp detaljer för sin framtid.
Balram förstår att om ska han komma från byn och släktens klor så måste han lära sej hur man klättrar. På alla nivåer i samhället finns korruptionen och den följer, trots den allmänna oredan, en strikt hierarki. Jordägarens makt är större än farmors och därför får Balram ett chaufförsjobb som tar honom vidare. Men det går snett uppåt, svek och tramp på andra är de livsbetingelser som gäller.
Som chaufför hamnar Balram med paret Ashok i Dehli. Även mr Ashok, som försöker vara en hygglig chef, sitter i klorna på någon annan och tvingas betala mutor till politiker. Mutpengarna blir fler och allt blir allvarligare. En dag dyker en pojke från hembyn upp och Balram påminns om hur han svikit sin familj. Han har inte skickat hem pengar till farmor och släkten som han skulle ha gjort. Detta är fullständigt oförlåtligt.
Arvind Adiga är ekonomijournalist och beskriver hur både samhället och ekonomin är fast i ohjälpliga mönster. Korruptionen finns på alla nivåer och på det sättet bibehålls hierarkierna i samhället. Kastsystemet, nationalekonomin, det tekniska undret och familjens grepp förklaras på ett drastiskt men rimligt sätt. Man tror på lägesbeskrivningen. Adiga använder starka bilder för att befästa. En hönsbur med tätt packade livrädda djur beskriver varför indierna inte gör uppror. Man vill inte skada sin släkt och därför känns det som att befinna sej i en trång bur.
Den vita tigern går snabbt att läsa, det är schwung, det är läbbigt och osminkat. Detta är långt från Bollywoodfilmerna (men nu förstår jag behovet av den typen av filmer) eller softade bilder från vackra stränder längs Ganges. Nu vet man hur det stinker och vad som döljs under ytan. Floden flyter från mörkret till ljuset och det är där Balram till slut befinner sej. Det var dit han ville. Han har trots allt tagit sej ur buren men på bekostnad av att hans släkt förmodligen är straffad eller dödad på grund av att han svikit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar