Det har varit mycket Japan på senare tid. Lite märkligt är hur jordbävningstragedierna sammanfaller med bokvärldens allt mer påtagliga Japan-hausse. Ett exempel är Yoko Ogawa (som Liselott skriver om här), ett annat är den allestädes förkommande Haruki Murakami. I dagarna recenseras Murakamis senaste mastodontverk 1Q84, och radions Bokcirkeln diskuterar som bäst hans Fågeln som vrider upp världen.
Jag gillar också Murakami. Dock finner jag i svaga stunder hans vindlande historier lite väl vindlande, och bland annat därför är det den förhållandevis nätta Vad jag pratar om när jag pratar om löpning som jag håller som personlig Murakami-favorit.
Vad jag pratar om när jag pratar om löpning är klassad som självbiografi. Murakami berättar om sin tid som kedjerökande jazzklubbsägare i Tokyo, samt om sitt beslut att sedermera göra sig av med klubben för att istället börja skriva böcker. En närmast övermänsklig målmedvetenhet tycks ha varit hans nyckel till framgång, och denna egenskap går minst sagt igen i hans främsta hobby, tillika huvudämnet för boken, det vill säga löpning.
Murakami löptränar så gott som dagligen. Han deltar regelbundet i både maraton och ultramaraton, och beskriver träningen som ett asocialiserande vakuum, där det enda som tilldrar sig är ett tålmodigt utforskandet av den egna kroppens möjligheter. Murakami förmedlar något slags asketisk ödmjukhet inför livet, plikten att alltid försöka bli så bra som möjligt, och det helt utanför konsumtionssamhällets hets om ständigt nya kickar. Murakami springer enbart för springandets skull, även om han ibland kan unna sig en svalkande Summer Ale efteråt.
Den underfundige Murakamis prat om löpningens beroendeframkallande monotoni går naturligtvis att applicera på såväl författandet som livet i stort. Men jag misstänker att boken i första hand lockar ut sina läsare i löpspåret. För tillfället finns det ju heller inga yttre faktorer att skylla på. Snön är borta, det är precis lagom varmt och i brunnsparken ackompanjerar hackspetten i ett taktfast tempo. Och när knäna värker, svetten svider i ögonen, skoskaven blir till köttsår och diarren börjar rinna längs benen är det tacksamt att kunna återkalla följande murakamska visdomsord: ”Smärta är oundvikligt, att lida är frivilligt.”
Och glöm inte att morsa på mötande löpare. Det gör det hela än trevligare.
/Martin
Det är kanske denna bok jag ska läsa för att ta steget ut i löparspåret? Jag har läst några av hans andra rejält tjocka böcker och gillar hans vindlande stigar.
SvaraRaderaVisdomsordet är klockrent kul och sant!