Till en början misstänker jag att Erik Helmersons Den onödige mannen är en parodi. En drift med den väletablerade populärkulturgenre som i brist på bättre skulle kunna kallas just ”den-onödige-mannen-genren”. Det vill säga böcker, filmer och teveserier om snälla, jämställda, heterosexuella, vita medelklassmän i lägre medelåldern, som försöker vara till lags men ändå ter sig hopplöst tråkiga och passé, utan någon egentlig funktion i det postindustriella 2000-talssamhället. Johan Klings roman Människor helt utan betydelse är ett exempel, den flitigt omdebatterade teveserien Våra vänners liv ett annat.
Den onödige mannen handlar om den runt fyrtioåriga notisskribenten Peter Håkansson. En gång var han nära att vinna Stora journalistpriset, numera går livet på sparlåga. Äktenskapet haltar, den tolvåriga dottern Sofi betraktar honom som en del av vardagsrumsmöblemanget, och det enda som väcker inspiration på jobbet är att ironisera över dess meningslöshet.
Och visst, stereotyperna är en aning uppskruvade, men någon regelrätt genreparodi är det trots allt inte frågan om. Boken finner istället giltighet i Helmersons förmåga att tillföra delvis nya perspektiv. En dag i simhallen utsätts Sofi för ett övergrepp. Peters reaktion är till en början tafatt och ryggradslös men leder så småningom till ett existentiellt ögonöppnande. Peter blir varse en överallt förekommande manlig våldskultur, och börjar metodiskt konfrontera den. I tunnelbanan, i Sofis skolklass, på Norrmalm IF:s derbymatcher.
Jag drar mig till minnes Stephan Mendel-Enks alltjämt lika klargörande debattbok Med uppenbar känsla för stil från 2004 (något av en minor classic på området gubbar som fattat poängen med feminism). Mendel-Enk förklarar hur alla män kan sägas bära ansvar för ojämlikheten. Alla är vi inte huliganer, kvinnomisshandlare och våldtäktsmän. Men så länge vi förhåller oss passiva drar vi alla nytta av det hot om våld som huliganer, kvinnomisshandlare och våldtäktsmän ingjuter i samhället. Detta ger oss chefspositioner, stryrelseposter och lite högre lön än våra kvinnliga kollegor.
Vad som i slutändan får Den onödige mannen att dröja sig kvar är dock inte några genuspolitiska korrektheter, utan istället ett ganska obehagligt stråk av nedåtriktad klasskamp. För i första hand är det den trygga medelklasstillvaron som Peter förfäktar, rätten till att stillsamt få promenera hem genom natten utan att bli rånad och nedslagen. ”Allt vi ville var att få vara i fred. Men ni kunde inte låta oss vara”, är en typisk formulering. Vi och dom-mentaliteten komplicerar genrens typiska igenkänningsfrossande med en bitter eftersmak.
Hm, vad menar du med " Men så länge vi förhåller oss passiva drar vi alla nytta av det hot om våld som huliganer, kvinnomisshandlare och våldtäktsmän ingjuter i samhället."?
SvaraRaderaDet är ju tvärtom, vi vanliga män drabbas av kollektivt skuldbeläggande och svepande anklagelser, precis sådana som du gör dig till tolk för. Kopplingen mellan våldtäkt och chefsjobb/styrelseposter är minst sagt oklar, för att uttrycka det vänligt... Brottslighet är ett samhällsproblem, inte ett mansproblem.
ja visst är det tråkigt med kollektiv skuldbeläggning men ibland är den ju befogat att våga se sin egen roll i det system man lever och verkar i.
SvaraRadera/Erika
Hej Arne,
SvaraRaderaoch tack för ännu en engagerad och noggrann läsning! Kan medge att jag uttryckte mig lite väl drastiskt. Anledningarna till det var två: 1. Jag ville inte ägna allt för stort utrymme åt ett ämne som egentligen inte har så mycket med boken ifråga att göra. 2. Det kan ibland vara kul att uttrycka sig väl drastiskt.
Så till själva sakfrågan: Låt oss, i alla fall för ett ögonblick, anta att det finns sanning i det ofta framförda påståendet att vi lever i ett globalt manssamhälle, i ett så kallat patriarkat. Låt oss alltså anta att exempelvis följande fakta stämmer: Det råder (på vissa håll) olika lön för lika arbete. Män besitter fler maktpositioner än kvinnor. Kvinnor förvägras än idag (på sina håll) rösträtt och skolgång. Varje år misshandlar män 20-30 svenska kvinnor till döds.
Eftersom jag är en nyfiken och kunskapstörstande person faller det sig naturligt för mig att, med ovanstående fakta för handen, ställa frågan: Varför är det så? Eftersom jag även är historiskt intresserad söker jag svaret någonstans i höjd med de mänskliga civilisationernas första stapplande steg.
Vid sidan av att jaga sabeltandade tigrar och upptäcka elden osv. finner jag det inte orimligt att den tidens manliga befolkning gick och kände av en viss frustration. Denna frustration skulle i så fall kunna härledas till det faktum att kvinnor så gott som ALLTID kan sägas vara helt säkra på vilka barn de är föräldrar till, medan män så gott som ALDRIG kan sägas vara helt säkra på vilka telningar de är orsak till. Att kunna kontrollera sin avkomma har förmodligen alltid varit viktigt. Jag tänker på saker som arvslängder och territoriell och ekonomisk fördelning. Att ett manligt kontrollbehov uppstod är därmed inte helt otroligt. Våld är ett praktiskt verktyg när man vill tillskansa sig makt och kontroll. Ett minst lika praktiskt verktyg är hot om våld.
Kanske kan man således betrakta ovanstående som en bidragande orsak till att en "manlig våldskultur" fötts fram genom historiens gång. Mycket tyder också på att denna i så fall har lyckats med sina syften och att manligheten därmed har årtusenden av våldsutövande att tacka för sin än idag starka maktposition (om vi nu antar att en sådan existerar).
Är det då alla mäns ansvar att försöka ändra på detta? Det menar vissa. Kanske kan man i alla fall sträcka sig så långt som att hävda att alla människor med makt bör fundera en extra gång över orsakerna till sin starka ställning. Och att detta kanske till och med kan vara berikande för den maktutövande parten. Exemplet Sydafrika är kanske belysande att dra fram. "En alldeles för djärv jämförelse!", kanske du då hävdar. Jag skulle i så fall fråga mig om det inte rör sig om en GRADskillnad, snarare än en VÄSENSskillnad. För visst är det inte helt orimligt att anta att såväl aparheid som patriarkatet är exempel på strukturell maktfördelning. Alla vita var knappast skyldiga till orättvisorna i Sydafrika, men efter 1994 kände nog flera av dem ett visst behov av att fundera över de fördelar som de kunnat åtnjuta tack vare att de var just vita. Och skönlitteraturen har många storartade exempel på detta självransakande (Meyer, Coetzee mfl.).
Slående är också hur Peter i Den onödige mannen finner mening i tillvaron genom att konfrontera våldskulturen omkring honom. (Vill dock återigen betona att bevekelsegrunderna till hans handlande snarare tycks vara klass- än genusrelaterat.)
Så här kan man grunna, fundera och resonera, utan att för den sakens skull vilja slå fast några sanningar eller göra sig till tolk för politiska intressen.
/Martin
Sorry, jag har glömt att kolla inläggen här. Och det är kul att uttrycka sig drastiskt ibland - och när andra gör det:-)
SvaraRaderaMen jag tro att vi talar förbi varann här, jag fick uppfattningen att din kommentar (och boken) handlade om situationen i Sverige idag. Snackar vi globalt och historiskt har du genast mer rätt.
Den manliga våldskulturen är ett faktum och en självklar följd av evolutionen. Den våldsamma mannen var den som överlevde och fick para sig med kvinnorna då de atttraherades av den som hade bäst förmåga att skydda henne och barnen mot fiender och svält. Idag manifesteras denna kultur (legalt) främst inom lagidrotten som inte är annat än ställföreträdande krig. Våldsförhärligandet inom i synnerhet ishockeyn är ytterst obehaglig tycker jag.
Men kopplingen till löner, status, makt och chefsjobb är inte så tydlig. Att kvinnor har lägre lön beror på att fler jobbar inom offentlig sektor där löneläget är sämre. Och fackligt där en utjämning går trögt då det handlar om procentpåslag som med automatik ger mer till den som har mer. Traditionens makt är stor och kvinnor har bara varit jämställda med männen några generationer. Det som händer idag är att flickor dominerar stort på högre utbildningar och om ett antal år befaras situationen vara helt omvänd lönemässigt och positionsmässigt.
Och om x antal kvinnor drabbas av mäns våld så är det xxxx antal män som drabbas av andra mäns våld. Detta är ett samhällsproblem som är _allas_ ansvar, inte bara männens. Kvinnor måste sluta belöna våldsamma män som sker idag då kvinnomisshandlare genast får en ny kvinna. Och _bägge_ föräldrarna måste sluta med att acceptera och släta över sina söners våldstendenser.
Jag köper inte den feministiska retoriken att kvinnor med automatik är offer och lider under "patriarkala strukturer". Att samhället ser ut som det gör är allas ansvar.
Det stämmer att kvinnor är i majoritet på högre utbildningar. Så har det varit i många år. Enligt högskoleverket är det även sedan länge fler kvinnor än män som tar ut en färdig högskoleexamen. Det intressantaste är dock att denna tendens INTE tycks återspeglas på arbetsmarknaden. Enligt SCB:s senaste siffror ”består den könssegregerade arbetsmarknaden”, ”endast ett fåtal yrken har en jämn könsfördelning” och ännu är ”löneskillnaderna mellan kvinnor och män oförändrade”.
SvaraRaderaÅterigen frågar sig den nyfikne: Varför är det så? Varför tycks männen konkurrera ut kvinnorna på arbetsmarknaden, trots sämre utbildning? Och varför fortsätter kvinnorna att, som du säger, hamna ”inom offentlig sektor där löneläget är sämre”, trots högre utbildning?
Många menar att förklaringen stavas just patriarkala strukturer. Och kanske är din jämförelse med idrottsvärlden belysande i sammanhanget. Mendel-Enk pekar i sin bok på likheter mellan AIK:s allra mest råbarkade huliganer och vanliga schyssta killar som exempelvis du och jag. Att alltid stå pall, vara lojal mot gruppen, offra sig för något större och viktigare än en själv, respektera den interna hierarkin och odla ett förakt för svaghet, är principer som Mendel-Enk menar går igen inom de flesta manliga grupperingar, dock i de flesta fall under en välpolerad yta. Från mitt eget liv skulle jag omedelbart kunna rada upp en massa exempel där dessa principer omsatts i praktik, från klassrum, fotbollslag, sommarjobb etc.
Och ett uppmärksammande av dessa principer skulle alltså enligt vissa kunna räta ut frågetecknen ovan. Principerna skapar i så fall en homosocial struktur av genvägar för, exempelvis, den lägre utbildade mannen.
För att knyta an till debattens mest brännande punkt så har det dessutom hävdats att denna struktur är beroende av dess lågt ansedda förtrupp, det vill säga de rena våldsutövarna. Misshandel, våldtäkter, med mera ingjuter onekligen en rädsla i samhället, en obehaglig misstanke om att det i varje man (krasst uttryckt) bor en potentiell huligan. Ett för det mesta oartikulerat hot om våld bidrar enligt denna tes till att ovan nämnda strukturer upprätthålls. Det hindrar både män och kvinnor från att på allvar ifrågasätta bromsande traditioner och principer.
En rimlig summering är således: Både män och kvinnor ”lider under patriarkala strukturer”, men bara män kan samtidigt sägas gynnas av dem. Ett ökat medvetandegörande är väl därmed knappast fel.
/Martin
Ett ytterst intressant inlägg, jag tror att du är något på spåren där. Det var bara sista styckets slutsatser som inte höll måttet ;-) Män har sedan urminnes tider tvingats samarbeta, underordna sig gruppen och inse att resultatet är viktigare än individen. Jag har deltagit i mängder av debatter på nätet och gång på gång lagt märka til hur män kan bråka hejvilt i sakfrågor men ändå vara vänner efteråt medan kvinnor direkt tar saker personligt och inte kan medge fel eller nyansera sig. Osäkerhet, "sämre lagspelare", avundsjuka mot det egna könet, jag vet inte varför kvinnor har svårare att stötta varann. Jag misstänker att de helt enkelt är klokare och inte strävar efter framgång och karriärkliv på samma sätt som män som liksom har det i blodet genom evolutionen. Och bara det faktum att det är du och jag som diskuterar dessa frågor fast det vimlar av kvinnor på din arbetsplats är något att fundera över...
SvaraRaderaMen det kommer inte att hålla, trots lagandan. Den allt högre utbildningsnivån hos kvinnor måste slå igenom på arbetsmarknaden och på lönen. Ett exempel är veterinär där ansvariga vill kvotera in män på utbildningen då kvinnorna dominerar totalt. Men kvotering åt det hållet gick inte... De tekniska linjerna är killarnas domän fortfarande men det beror på intrsse och anlag snarare än "strukturer". Och lönerna är högre på konkurrensutsatta områden, tillverkning och konstruktion, och det beror på marknaden snarare än manlig konspiration...
Men vad ska vi göra åt det då, hur "medvetandegöra"? De flesta män är helt omedvetna om hur det fungerar i manliga grupperingar, men skulle det göra någon större skillnad om de visste?. De väljer ändå den de tycker passar bäst, helt enligt lagspelets principer.
Det där med att våldtäktsmän och kriminella påverkar valen på arbetsmarknaden och löneläget könsmässigt tror jag inte ett ögonblick på. Kvinnorna är fullt kapabla att kliva fram och ta det de vill ha. Frågan är vad de egentligen vill ha, annat än högre lön? Och vem stoppar dem?
/Arne