Detta inser man under läsningen av Boken om mig själv, det vill säga punkdrottningen Kajsa Grytts (född 1961) just utkomna självbiografi. Den tar avstamp i det sena 70-talet, i ett musikaliskt klimat som på några avgörande punkter skiljer sig från det välkända och ovan karikerade.
För även om punken kanske delade proggens samhällsanalys, så valde den ett diametralt väsensskilt förhållningssätt. Då proggaren ville förändra och förena, ville den mer individualistiska punkaren rasera och ställa sig utanför. Och denna diskrepans kan ses som en rimlig förklaring till att förhållandevis få ur den senare grupperingen gjort offentliga promenader längs minnenas allé (med eller utan linnekostymer).
Boken om mig själv känns således som ett pionjärarbete, samtidigt som titeln kan ses som en liten eftergift åt just framlagda tes. Symtomatiskt är också det faktum att Grytt aldrig reflekterar över epitetet punkdrottning, eller ens placerar sig själv i något musikaliskt fack. Hur som helst är det idel genuina tidsbilder som Grytts rastlösa prosa framkallar: Mögliga replokaler, stearinljus i gamla vinbuteljer, bekanta ansikten i dunklet på Sergels torg, madrasser och pianon som kånkas fram och tillbaka över Söders snömoddiga höjder. Och så Joakim Thåström. Likt en skabbig version av Carrie Bradshaws Mr. Big utgör han sammanhangens gäckande nav.
70- blir 80-, 90- och 00-tal. Grytt leder suveräna Tant Strul, bildar duo med Malena Jönsson och startar sedermera solokarriär. Parallellt jobbar hon periodvis som behandlingsassistent, och hinner även med en sejour inom reklambranchen. Ett lätt kaotiskt privatliv, vari bland andra en vitnäst Plura Jonsson snubblar förbi, ger henne ständigt nya törnar, och bokstavskombinationen ADHD dyker upp vid ett flertal tillfällen.
Man blir djupt tagen, av Grytts ärlighet, kreativitet, engagemang och starka tro på både sig själv och på människor i hennes närhet. Samtidigt slås man av den ständiga kamp som kombinationen kvinna och musikutövande har inneburit. Exempelvis Eldkvarn kan haspla ur sig den ena mellanskivan efter den andra, och ändå räknas som orubblig rockinstitution. För Kajsa Grytt handlar det hela tiden om att återlansera sig själv.
Vilket hon i och för sig gör med den äran. Lyssna på den strålande nya skivan En kvinna under påverkan.
Du skriver "likt en enorm, fuktig lovikavante hamnar den svenska proggen lätt lite i vägen."
SvaraRaderaPrecis, jag som var med när det begav sig vill rentav påstå att man på något sätt stoppade in punken i proggens lovikkavante. Det fokuserades på protesten mot det bestående och den enda skiljelinje som räknades var den mellan ABBA/Stikkan Andersson-stilen och i princip allt annat i musikväg. Kommersiellt och icke-kommersiellt var de fåniga begrepp som användes. Som om inte alla artister vill bli kända och sälja... Lite av skulden till punkens placering i det facket har galjonsfigurerna Ebba Grön som var tydligt politiska.
Det har du säkert rätt i. Enligt Grytts bok var det i praktiken sällan några vattentäta skott mellan proggarna och punkarna. Man samarbetade vid såväl skivinspelning som barnalstring. Den vidhäftande politiseringen, liksom strävan mot att vara icke-kommersiell, tycker jag dock inte behöver ses som något problematiskt. Min poäng syftade i första hand på dagens historieskrivning, där de gamla proggarna som grupp tycks ha ett större självhävdelsebehov än punkarna.
SvaraRadera/Martin (som skyller sitt sena svar på semestertider)