Tack och lov att det märks att Amy Chua skriver med en gnutta självironi! Annars hade jag blivit ordentligt skrämd av Tigermammans stridsrop. Chua, professor i juridik vid Yale, beskriver i boken hur hon uppfostrar sina två döttrar på vad hon menar är traditionellt kinesiskt vis. De får inte sova över hos kompisar, inte titta på TV eller välja sina egna fritidsintressen. Hon drillar dem i piano- och fiolövningar i flera timmar per dag för att få dem att bli riktigt framstående och grälar på dem när de inte når upp till den nivå som hon tycker att de borde. Egentillverkade födelsedagskort som hon inte tycker håller måttet lämnas skoningslöst tillbaka. Jag blir helt matt av att läsa vissa stycken.Äldsta dottern Sophia finner sig snällt i uppfostran och revolterar inte, medan yngre dottern Lulu är krånglig och ofoglig. När allt ställs på sin spets börjar tigermamman att revidera sin syn på hur hon har uppfostrat sina barn och påbörjar arbetet med boken.
I USA har det varit mycket debatt kring Tigermammans stridsrop. Är det verkligen okej att göra som Amy Chua med sina barn? Chua menar att kinesiska föräldrar, i högre utsträckning än västerländska, tar för givet att barnen är starka i psyket och kan ta kritik utan att få dålig självkänsla. Kritiken stärker dem bara och får dem att bli ännu bättre. Även om jag inte håller med författaren är det väldigt intressant läsning.
Amy Chua fanns med på Time Magazines lista över de 100 mest inflytelserika personerna 2011.
(Bild från amychua.com)
/Jenny
Reservera boken i bibliotekets katalog
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar