Vissa böcker hamnar lätt lite i skymundan. Som Mattias Hagbergs Herredjuret från tidigare i år. En liten, späd hybrid mellan biografi, essä och skönlitteratur; med försynt omslag och ett bara vagt bekant biografiföremål. Eller säger er namnet David Sjölander något? Får det några klockor att ringa?
I vilket fall – David Sjölander (1886-1954) framstår, efter läsningen av Herredjuret, som sinnebilden för västerlänningens brutala relation till sin omvärld. Sjölander gjorde sig tidigt ett namn som äventyrare, jägare och naturfotograf, men kom framförallt att bli känd som konservator. Han ägde en världsberömd skicklighet i att stoppa upp djur. Eller montera djur, för att välja fackmannens mindre prosaiska term.
För Mattias Hagberg blir konservatorn en idéhistorisk nyckelfigur i den maktmanifestation som framväxten av de moderna naturhistoriska muséerna innebar. Hagberg pekar på ett symbiotiskt förhållande mellan den koloniala expansionen och den vetenskapliga revolutionen; på hur ”den som ägde ett museum ägde världen”. Linné är förstås en annan nyckelfigur i sammanhanget, vars benämning på människan var just herredjuret. Det handlar om att bringa ordning i kaos, att tämja vildmarken och ställa upp tydliga hierarkier, med sig själv högst upp.
Och Sjölander omges med alla de klassiska kolonialistattributen: pipa, tropikhjälm och khakikläder, liksom ett obehagligt avslappnat bruk av det så kallade n-ordet. Med sig hem från sin beryktade resa till portugisiska Västafrika hade han bland annat den elefant som än idag kan beskådas på Göteborgs naturhistoriska museum, och som utgör navet i Hagbergs framställning. Det var vid den mödosamma monteringen av detta jättelika djur som Sjölanders yrkesmässiga perfektionism övergick i ren galenskap, och Hagberg driver tesen att arbetet med elefanten till och med kom att kosta karln livet.
Perfektionismen tycks ha bottnat i en känsla av skam. Sjölander tycks till varje pris ha velat återuppväcka det liv som han hade förövat sina byten. Svindlande blir det när denna skam finner paralleller i vår egen tids förhållande till djur och natur. Safran Foers resonemang i Äta djur har många beröringspunkter med Hagbergs. Även dagens människa ser sig oförtjänt som ett herredjur. Rovdriften är förmodligen den samma, dock svåråtkomligt dold bakom tjocka fabriksmurar.
Ah! Jag har också läst och recenserat denna bok. Jag tyckte den var synnerligen intressant.
SvaraRaderaHa det gott
/Rebecca
Håller med! Man borde ta sig en titt på den där elefanten vid tillfälle.
SvaraRadera/Martin