Rådström om en saknad vän

Som liten var jag skräckblandat förtjust i Stig Claessons närmast självparodiska ”När jag var barn…”-tv-program. De naivistiska kritteckningarna, liksom berättarröstens sorglustigt underfundiga södertugg, gav mig svindlande insikter om skogsbryn, små landsvägar och bortglömda gamla pinnar. Om melankoli helt enkelt. (Eller möjligtvis ren jävla ångest.)

Några år senare lärde jag mig att det sorglustiga södertugget tillhörde en folkkär stads- och landsbygds-skildrare som kallades Slas. Jag började läsa hans böcker, och har än idag som vana att årligen beta av något ur Stig Claessons långa produktion. För varje återseende har han känts lite ofräscht gubbigare än vid gången innan. Men jag har fortsatt. Även efter det att sonen Nils Claessons, med sin bok Blåbärsmaskinen från 2009, monterade ner myten Slas och ersatte den med en alkoholiserad och ganska elak Stig, som ständigt provocerade sin omvärld i jakt på nytt romanstoff.

I den nyutkomna lilla vänboken Stig är det Niklas Rådströms tur att ta sig an sin saknade, tjugofem år äldre kollega. Vänskapen till Claesson ärvde han från sin far, den folkhemsmodernistiske arbetsnarkomanen Pär Rådström. På briljant prosa botaniserar Niklas Rådström till synes associativt bland sina många minnen av Stig – från luncher, telefonsamtal, resor till Egypten och bastubad på hotell Riesen.

Rådström återkommer ofta till Claessons tendens att hamna utanför alla former av etablissemang. En oförmåga att fördra högfärd tycks ha haft med saken att göra. Att han en gång ska ha hälsat på svenska akademiens ständige sekreterare Lars Gyllensten med orden: "Tjenare Lasse, jobbar du kvar?" är tydligen så mycket Stig i ett nötskal att Rådström skrattar högt varje gång han tänker på det. Bildning var, enligt Claesson, inget man koketterade med, utan något man undermedvetet omsatte i konstproduktion. Och detta genom idogt arbete. Ständigt nya teckningar. Ständigt nya aforistiskt förtätade betraktelser.

Rådström sätter fingret på den enkla exakthet som framträder i Claessons bästa alster, och vill, precis som Nils Claesson, städa bort den söderkis-romantik som hans vän så ofta kom att förknippas med. ”Någon skön snubbe var han fan i mig inte”, menar Rådström. Den karaktäristiska kepsen, som för övrigt brukade formas till under ovan nämnda bastubad, bars inte för att signalera bohemnostalgi, utan för att skärmen var en bra referenslinje vid perspektivteckning.

Stig komplicerar ytterligare bilden av Stig Claesson, samt visar att denna bild tål att kompliceras. Jag kommer förmodligen att fortsätta läsa honom, men sluta upp med att kalla honom Slas.   

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog