Minns ni Lena Svedberg?

Själv minns jag inte Lena Svedberg. Hon dog redan 1972, bara tjugosex år gammal. Som tur är finns Carl Johan De Geer. För några år sedan gjorde han och Göran Olsson den fina kortfilmen Jag minns Lena Svedberg, där De Geer läser en liten text om sin saknade konstnärsvän från förr.

”Somliga döda lever kvar inuti en, som bilder. Men Lena Svedberg möter man aldrig, inte ens som spegelbild i någon levande människa som kommer upp ur tunnelbanan. Lena Svedberg liknade ingen annan”, förklarar De Geer.

De Geer och Lena Svedberg medverkade båda i tidskriften Puss. Svedbergs aggressivt satiriska teckningar var helt i linje med Puss provokativa profil. Dess skoningslösa attacker på allt reaktionärt och ekonomistiskt känns idag långt mer engagerande än 2010-talets uddlösa satirförsök. (Med tidskriften Galago som ett av få undantag tycks den svenska satirtraditionen ha gått förlorad någonstans kring Lars Vilks rondellhund.)

Lena Svedbergs korta men intensiva produktion är dock betydligt mer än en serie vassa samhällskommentarer. Det blir man varse när man bläddrar i Lena Svedberg, del fyra i förlaget Orosdi-Backs trevliga konst-pocketserie Svenska illustratörer och konstnärer. Där hittar man De Geers text från filmen, några av hans foton av Lena Svedberg, liksom ett nyskrivet förord. Och så naturligtvis en massa klanderfritt återgivna teckningar.

Svedbergs köttigt expressionistiska mardrömsvisioner är lika drabbande nu som när Nixon och Erlander var på tv. Och det samma gäller de betydligt mer stillsamma, och för mig nya, porträtten från Etiopien. Svedberg föddes i Addis Abeba, berättar De Geer, och kunda laga starka afrikanska maträtter i järngryta. Alla åt, utom Lena själv.

Sammantaget en nätt men ytterst väl presenterad introduktion till ett av det svenska 1900-talets intressantaste konstnärskap.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog