Ruggigt kallt...

Kylan härskade i en av de böcker jag lånade hem på semestern, Vintervålnader. Inte för att jag behövde svalka av mig med någon vintrig bok den här semestern – de riktigt varma dagarna lyste med sin frånvaro.

Berättelsen börjar med Freddie och ett brev. Han får hjälp med att översätta det av en monsieur Saurat. Men innan vi får reda på brevets innehåll berättar Freddie hur det kommit i hans ägo, för Saurat vill veta.  "Säg mig, Saurat, tror ni på spöken?" Ett leende skymtade på den andres läppar. "Jag lyssnar".  ...och berättelsen kan börja.

Vi får följa med Freddie på en resa i de franska Pyrenéerna under december månad 1928. Kylan biter i mina fingrar liksom i Freddies. Ett plötsligt väderomslag, en snöstorm dundrar in över bergstopparna där Freddie kör sin bil på slingrande vägar. Färden på den nu isbelagda vägen slutar i en krasch. Efter en mardrömslik vandring där vinden tycks tala till honom kommer Freddie till en by, Nulle. Han upplever att det är något konstigt med atmosfären i byn – som om en sorg vilade över den. Han själv är kall inombords. Sedan brodern dog i första världskriget dominerar sorgen Freddie, han är helt knäckt. Funderingarna över om han ska fortsätta att leva blir ofta starka. Men här i Nulle möter han Fabrissa. De berättar sina livshistorier för varandra och Freddie börjar känna att det kanske finns en framtid för honom. Men innan dess får han vara med om mystiska och fascinerande händelser...

Berättelsen griper tag i mig ordentligt. Sättet Kate Mosse skriver på gör att jag känner mig närvarande hos Freddie. Hon skriver mycket bättre än jag förväntade mig. Hennes två tidigare böcker (Kryptan och Labyrinten) har jag reserverat åt låntagare som tyckt de varit otroligt bra men jag har av någon anledning varit skeptisk. Men den här berättelsen som blir en blandning av djupaste sorg och vägen ut ur det, mystiska händelser, natur och hemligheter gör att jag nu vill testa även hennes andra böcker.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.