 |
Foto från modernista.se |
På sommaren ska det läsas klassiker, har man ju hört. Som exempelvis Stina Aronsons Hitom himlen – om inte annat så ett ypperligt val för den eskapistiskt lagda semesterfiraren. För sällan har väl norrländsk vinterväderlek skildrats på ett lika oförtrutet sätt som här. Man börjar närapå huttra i hängmattan, vill gå in efter något varmt. Något i vadmal…
Hitom himlen betraktas som Stina Aronsons genombrottsverk. Detta trots att hon vid bokens utgivning år 1946 hade en kvartssekellång författarkarriär bakom sig. Handlingen kretsar kring den fiktiva lilla byn Mäntyjärvi, utplacerad någonstans i Norrbottens allra kargaste ödemark. I Mäntyjärvi härskar den kärva undergivenheten – inför den laestadianska guden och inför naturens väldiga krafter.
Den hotfulla vinterhimlen liknas vid ”svart murbruk av moln och klumpiga stjärnor", och när snön börjar falla luktar den "sjukhus och jod". Bland mycket annat. Aronsons uppfinningsrikedom när det gäller expressionistiskt bildberättande firar ständigt nya triumfer. ”Landskapet lyser i technicolor”, menar poeten och litteraturkritikern Jenny Tunedal i förordet till Modernistas utgåva av Hitom himlen.
Änkan Emma Niskanpää är romanens antihjältinna. Hennes uppsvällda, och av ett gammalt livmoderframfall plågade kropp tar stor plats, såväl i romanen som i hennes ensliga lilla pörte. Läsaren görs ständigt uppmärksam på allt från matsmältning och rossliga andhämtningar till svettiga hudveck under lager på lager av vadmal. En skildring av totalt avsexualiserad kvinnofysionomi var förmodligen ett ytterst nyskapande grepp år 1946. Och frågan är om särskilt mycket har förändrats på den punkten, så här sextiofem år senare.
Emma Niskanpääs enda glädjeämne är hennes son John. Läsaren förstår snart att John är en aning bakom flötet. Emma menar dock att Gud har högtflygande planer för honom och blir därför inte odelat bekymrad när John plötsligt börjar hosta blod. Han läggs strax in på sanatorium och för Emma innebär det en total ensamhet. Partiet där hon på egen hand väntar ut en oändlig snöstorm tillhör en av romanens många höjdpunkter. Så oerhört utdraget och händelselöst... Att Aronson bara vågar!
Jag har enormt mycket mer att säga om Hitom himlen. Framför allt om Miriam. Hon träder plötsligt in som ställföreträdande huvudperson, när Emma skidar iväg i mörkret för att hälsa på sin lungsjuke son. Miriam är Emmas motpol. Hon vägrar att låta sig bindas av gudsfruktan, och flyr Mäntyjärvi med en förbipasserande predikant. Den modernistisk uppbrutna kronologin har dock redan lärt läsaren att företaget kommer att misslyckas.
Modernismen ja… denna för tiden så genomgripande konstriktining, som även det avlägsna Mäntyjärvi i hög grad kan sägas korrespondera med. Det får vi ta en annan gång. Det samma gäller mina frågor kring varför den norrbottniska fikatraditionen påbjuder ost i kaffet. Nu är det istället läge att avsluta med uppmaningen: läs, hänförs och begrunda!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar