Ett och ett halvt år gammal och mamma har redan givit upp att få pli på Eli och hennes något äldre bror. Jag lider med den lilla flickan, hennes uppväxt, syskonen, mamma och pappa. Tur det är skönlitteratur i alla fall. Men efter många sidors läsning börjar jag undra om det verkligen är påhitt allt jag läser... Det hela blir med ens lite jobbigare. För den Eli jag läst om lever ett riktigt tufft liv.
När boken börjar är hon 39 år. Eli har varit intagen på psykiatriska kliniker stora delar av de senaste 20 åren. Jag undrar hur Eli lever sitt liv när hon är skräckslagen för så mycket, när det finns flera personer i henne som ska bestämma. Hur hanterar hon den vardag som är så självklar för oss... Vi gör nedslag i hennes liv. När hon är 6 år och Espen tar plats i hennes kropp, när hon går i tredje klass och Emil kommer för att hjälpa henne klara av döden och så vidare. Samtidigt följer vi hennes liv som vuxen, kontakten med terapeuten Jonathan och vännerna som finns runt om henne och stöttar. Det är jobbigt att läsa men samtidigt lätt. Texten och berättelsen fångar mig med korta kapitel och skiftet mellan nu och då.
Det är flera månader sedan jag läste boken men jag kan inte glömma den. Jag läser om lite och fångas igen av Elis liv. Omslaget lockade mig först - så vackert men sorgligt på håll. När jag tittade närmare var strecken och mascaran som rinner ner för hennes kinder mer än streck. Det var ord, ord som rinner ur henne ord som finns runt om henne. Orden är viktiga för Eli. Pappa har läst och berättat sagor för henne sedan hon var liten. Hon har fortsatt där han slutar sagan, orden och berättelserna sprutar ur henne. Orden är hennes yrke som vuxen. Beate Grimsruds bok En dåre fri var mycket omskriven i tidningar när den släpptes i höstas. Frågan var: är det en skönlitterär berättelse eller en biografi. Hur det än är med den saken så tyckte jag väldigt mycket om den./Liselott
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar