Det här blogginlägget påbörjade jag redan innan jag ens hade öppnat Bengt Liljegrens Pink Floyd –musiken, människorna, myterna. I samma stund som jag hörde talas om boken tyckte jag mig ha den perfekta vinklingen klar: En gammal skånepunkare skriver om sin absoluta antites, den överpretentiösa rockdinosaurien Pink Floyd!
Liljegrens förflutna i punkband som Garbochock och Underjordiska Lyxorkestern såg jag alltså som en pikant detalj i sammanhanget, en bakgrund som borde göra föreliggande biografi till ett verkligt sprakande möte mellan två populärkulturella motpoler. Men redan i bokens förord tar Liljegren udden av denna vinkling. Med självdistans refererar han till Sex Pistols-sångaren Johnny Rottens tal om att han egentligen alltid har högaktat Pink Floyd, trots ungdomsårens I HATE Pink Floyd-t-shirt. Det slår mig att rockmusik inte längre tycks kunna piska upp några starkare känslosvallningar. Barrikaderna är rivna, skyttegravarna igensopade, gränsdragningarna utsuddade. Bill Haley, Pink Floyd, Sex Pistols och Nirvana hör hemma i samma ofarligt museala musikhistoria, och rockmusik har helt enkelt blivit ett ämne för historiker.
Bengt Liljegren tillhör numera ovan nämnda yrkesgrupp, och har tegelstenar om Alexander den store, Karl XII och Adolf Hitler på meritlistan. Till denna kan nu alltså även en strikt kronologiskt redogörelse för Pink Floyds långa karriär, från starten i Cambridges konstskolekretsar till återföreningen under Liv 8-galan 2005, adderas. Liljegrens bok tillför inte något nytt i ämnet, men historien om Pink Floyd är väl värd att återberättas.
Framförallt är det Roger ”Syd” Barretts öde som aldrig upphör att fascinera. Barrett var Pink Floyds första frontfigur och hjärnan bakom det legendariska debutalbumet The Piper at the Gates of Dawn från 1967. Ett år senare hade han gjort sig omöjlig som bandmedlem. De märkliga nycker som länge bara avfärdats som LSD-rusiga divalater visade sig då vara symtom på allvarlig psykisk ohälsa. Avsnitten om de knappt tjugoåriga bandkollegornas svårigheter att hantera Barretts successiva insjuknande är gripande läsning. Ingen vågade ge Barrett sparken. Istället ”glömde” man att säga till när det var dags för spelning.
Pink Floyd tog sig nya former, och skapade storsäljande konceptproduktioner som Dark Side of the Moon och The Wall. Barrett hade då sedan länge brutit kontakten, med såväl omvärlden som med sitt gamla jag. Först mot slutet av 90-talet började det att florera foton och korta filmsnuttar på en tunnhårig, lätt överviktig, men hyfsat välklädd engelsk pensionär. Han tog en cykeltur, hämtade tidningen eller rensade ogräs. Farbrorn var enligt rykten ”Syd” Barrett, även om han själv var den siste att kännas vid sitt gamla smeknamn.
Barrett dog 2006. Rockmusikens hädangång kan förmodligen dateras till ett par år tidigare.
/Martin
Du skriver: "Rockmusikens hädangång kan förmodligen dateras till ett par år tidigare."
SvaraRaderaKan du utveckla det lite? Tänker du på någon speciell händelse eller är det bara i ljuset av dagens musikutbud? Jag menar inte att du har fel, jag bara hoppas att du har det...;-)
Nja... Formuleringen var väl framförallt ett lite krystat försök att knyta ihop ett som vanligt ganska långt och spretande inlägg.
SvaraRaderaJag syftade väl kanske inte på någon speciell händelse, utan mer på en allmän känsla av att det numera är svårt att vara "farlig" med rockmusik. Upprorsandan har fått ge vika för ett nostalgiskt återblickande, vilket jag likställer med att den förlorat livsgnistan. Att vårda gamla traditioner har blivit angelägnare än att experimentera.
Detta är så klart en helt naturlig utveckling. Tidigare har vi sett den inom jazzen, bluesen, wienervalsen osv. Snart ser vi den inom hip-hopen. Att en genre gått hädan och blivit museal minskar ju dock inte lyssnarvärdet. Själv lyssnar jag bara undantagsvis på musik gjord efter 1965, vilket kanske i och för sig diskvaliserar mig från diskussioner som denna...
/Martin
Kanske har en viss gubbklädkedjas male bonding med ett visst gupprockband med saken att göra...
SvaraRaderaMartin, jag förstår vad du menar. Men det är svårt att göra konstant uppror, det krävs återhämtningstid (även om svackan varit väääldigt lång nu) Jag hoppas och väntar på någon slags revival, som med Beatles på 60-talet och punken på 70-talet. Dagens musik känns likgiltig och utslätad men jag är väl för gmmal för att begripa mig på den...
SvaraRaderaMen rocken är på något vis "forever young" även om utövarna inte är det. Bruce Springsteen fyller 62 i år, Stones är över 70, gubbrockarna turnerar än och fyller arenorna. Om man lyssnar på radion är låtar från 50- och 60-talet överrepresenterade (lyckligtvis) om man jämför de från 90- och 2000-talet. Och så länge lyssnarvärdet är stort dör inte rocken.
Okej Stina, men erkänn att det är en bra låt...:-)