Å ena sidan avundas man John Ajvide Lindqvist. Hans idé är ju så enkel men genialt framgångsrik: Att blåsa liv i den gamla klassiska skräckgenren genom att sänka ner den i svensk socialrealistisk vardaglighet. Varför var man inte först med att komma på det? Inspiration har ju funnits länge. Redan under 1960-talet använde sig Maj Sjöwall och Per Wahlöö av samma metod, då de återupplivade kriminalgenren från sin kvävningsdöd på något fallfärdigt gammalt bergslagsgods. (Mopsar, inrökt tweed och trubbiga tillhyggen sopades undan till förmån för klasskamp, socialfall och kroniskt förkylda poliser med konstiga namn.)
Å andra sidan avundas man inte John Ajvide Lindqvist. Jag tänker nu på de kompromisslösa funktionalitetskrav som en uttalad skräckförfattare alltid har att rätta sig efter. För antingen blir man skrämd, eller så blir man det inte. Alla andra eventuella kvaliteter skyms bakom denna obarmhärtiga måttstock.
Och Ajvide Lindqvists berättelser har många kvaliteter. Humorn, personskildringarna och de återkommande försöken att ringa in föräldraskapets innersta väsen nämns ofta, men tillåts egentligen aldrig bli något mer än stämningsförhöjande accessoarer till den förväntade skräcken. När accessoarerna får stå på egna ben, som i den formmässigt experimentella novellen "Känner du Rudi Schmerz?", blir resultatet platt och långtråkigt. Man väntar förgäves på monstrets entré och får därmed svårt att engagera sig i huvudpersonens omständliga uppväxtskildring.
"Känner du Rudi Schmerz?" (som enligt uppgift är det första Ajvide Lindqvist skrev i skönlitterär väg) ingår i författarens nyligen utgivna novellsamling/klippbok Låt de gamla drömmarna dö. Förstlingsverket inkräktar bara marginellt på helhetsintrycket av boken. Bland en lång rad texter av skiftande karaktär, ursprung och ålder återfinns just det sprudlande och ibland gastkramande berättarflöde som vi vant oss vid när det gäller Ajvide Lindqvist.
Framför allt gillar jag den mångbottnade långnovellen "Tindalos", tidigare publicerad som följetång i Dagens Nyheter, samt kortnovellen "Fulet", ett för genren typiskt vältrande i den mobbades hämnd på sina mobbare. Och så den mästerligt uppbyggda titelnovellen, där Ajvide Lindqvist faller för frestelsen att låta Oskar och Eli från genombrottsromanen Låt den rätte komma in göra en subtilt oroväckande comeback.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar