När jag tänker tillbaka på det sena 1980-talets litterära klimat (det händer kanske inte varje dag) brukar jag se typ följande interiör framför mig:
Ett kalt rum med trägolv och vita väggar. Matt, dammigt sensommarljus som faller in genom tunna vita gardiner. I ena hörnet en kakelugn. Mitt på golvet några lillgamla DN-gunstlingar i runda glasögon, vita skjortor och oputsade lågskor. De sitter på flagnande gamla pinnstolar, lågmält konverserande. Konstpauserna är evighetslånga och alla är jätteallvarliga, hela tiden. En av dem är Magnus Dahlström. För en tjugo år sedan var hans romaner, noveller och teaterpjäser verkligen i ropet. De ansågs utgöra en knivskarp spegling av ett spökligt urholkat välfärdssverige. Men redan efter 1996 års Hem blev det tyst om honom. På senare tid har saknaden blivit påtaglig och årets comeback med romanen Spådom har orsakat superlativ-SM på landets kultursidor.
Jag tror mig förstå varför. Spådom får det senaste decenniets svenska romanproduktion att framstå som Kiviks marknad. Känslan av att Dahlstöm med romanen finjusterar verktygen och sopar bort allt onödigt krimskrams är verkligen slående. Här finns inga slentrianmässigt igenkänningsskapande tidsmarkörer, ingen produktplacering. Och inga personer eller platser nämns vid namn. Det är själva samhället som psykologiskt fenomen Dahlström intresserar sig för, besatt av att testa bäringen på dess lätt krackelerade yta.
Spådom skildrar tre olika män, anställda med vissa maktbefogenheter vid varsin basal samhällsfunktion. Den första är läkare, den andra polis och den tredje någon sorts socialassistent. Männen påminner starkt om varandra, och förhåller sig autistiskt kontrollberoende gentemot sin omvärld. På avskalad kanslisvenska beskrivs vardagslivets transportsträckor, där varje detalj plikttroget inregistreras. Sinnena är på helspänn, men medvetandet dränerat på känsloyttringar.
De tre protagonisterna kontrollbehov tar sig efterhand paranoida uttryck. Man är aldrig riktigt på det klara med vad som händer, men utlösande faktorer tycks vara en svårtydbar viskning från en patients anhörig, en schism med en kvinnlig kollega, samt en mystisk lapp i brevlådan, möjligtvis skriven av en negligerad bidragstagare.
Pinnar sticks underifrån in mellan myndighetsutövandets kugghjul, men allt sker strax utanför bild, mellan raderna. Som läsare pendlar man mellan försiktig medkänsla och djupaste avsky, med förhoppning om att den krampaktiga spänningen snart ska nå sin upplösning. Men någon sådan kommer inte, varken i form av försonande skratt eller förlösande splatterfest. Allt förblir bara jätteallvarligt, och fruktansvärt bra.
Gott att se att denna blogg vågar se bortom det publikfriande och lättuggade - eftersom en god bok ju kan vara mycket mer än underhållning för stunden och en ersättning för det sedvanliga tv-skvalet. Tack för ett inspirerande lästips!
SvaraRaderaTack själv för kloka ord!
SvaraRadera/Martin
Men du Martin… tycker du inte att Ian McEwan, som du tidigare hyllat för en “bländande hantverksskicklighet” i recensionen av romanen Hetta, slarvar med precis det du berömmer hos Dahlström? Jag syftar på det här med att ta genvägar för att uppnå en önskad effekt, typ: ”nu orkar jag inte skapa någon stämning på egen hand, så jag slänger in en låt med Miles Davis och lite grymma Shakespeare-citat”. McEwan verkar nästan vilja tro att bara genom att fyra av lite tunga namn, så hamnar han automatiskt i samma division som dessa... Du kanske inte alls håller med mig, eller så är du inne på ett annat spår när du pratar om vanemässigt igenkänningsskapande och produktplacering?
SvaraRaderaDu har förstått mig rätt och dessutom fått till en intressant poäng.
SvaraRaderaMen när det gäller McEwan tycker jag referenserna snarare syftar till att fördjupa karaktärerna än att bygga upp stämningar. Henry Perowne från romanen Lördag och Michael Beard från Hetta är ju båda en aning i otakt med sin samtid (Beard dock i betydligt större utsträckning än Perowne). De klarar inte riktigt av att engagera sig i ungdomens alla åsikter, värderingar och kultursmaker och behöver därför hela tiden slå vakt om sina egna. Detta görs exempelvis genom att referera till Miles Davis, och skänker karaktärerna ett lite sårbart och sympatiskt drag.
Hoppas kunna utveckla detta resonemang vid tillfälle.
/Martin