Förr i tiden brukade ungdomar förhålla sig revolterande gentemot sina föräldrar. De kallade sig swingpjattar, mods eller punkare. De skaffade långbyxor, bar solglasögon inomhus, eller vägrade hålla i varandra på dansgolvet. Allt till den vuxna generationens (det vill säga folk över tjugofems) ragnaröksmässande förfäran. Dagens kids förstår ingenting av detta. Sedan länge bortcurlade byter de tacksamt Spotify-listor och Youtube-klipp med sina Odd-Mollyekiperade latteföräldrar. Dessa är i sin tur födda någon gång kring år 1970, och sorterar därmed under beteckningen ”den ironiska generationen”.
Den ironiska generationen stod av allt att döma för det sista riktiga föräldraupproret. De växte upp under det ofta starkt politiserade 1970-talet, där revolutionär kamp var något som de vuxna hade för sig. Upproret mot 68-generations-föräldrarna kunde därför bara bedrivas på ett sätt: genom anti-uppror. Den ironiska generationen vägrade ta ställning, vägrade revoltera och förhöll sig istället distanserat ironisk till alla typer av engagemang. Föräldrarupproret som fenomen hade i och med det slagit en idag ännu oforcerad knut på sig självt.
Den mångsidige kulturarbetaren Kalle Lind är född år 1975. Han tillhör alltså den ironiska generationens allra sista årskullar. Icke desto mindre tycks han vara utsatt för, liksom mycket insatt i, ämnet för sin bok Proggiga barnböcker. Med karaktäristiskt pratig men ack så underhållande jargong botaniserar Kalle Lind i den barnlitteratur som dominerade hans dagis bokhyllor, det vill säga resultatetet av en välmenande, snickarbyxklädd föräldragenerations försök att föra sitt starka samhällsengagemang vidare.
En proggig barnbok är enligt Lind skriven någon gång mellan åren 1968 och 1982. Den innehåller ofta ord som socialgrupp, OBS-klinik, Franco, Leffe, pessar och manschettproletär. Den skildrar inte sällan grådaskiga betongförorter och oproportionerligt stolta fabriksarbetare. Exempel som tas upp är Dahlbergs demonstrerar, Trälarnas framtid, Så här får man barn och Här är Nordvietnam. Många av titlarna tycks Lind ha letat upp med rent arkeologiska metoder, vissa kan även jag som tidig åttiotalist relatera till, och några går än idag att beställa fram från Ronneby biblioteks barnmagasin.
Lind raljerar och ironiserar över de tokpedagogiska anslagen, den tokvänstrigt svartvita världsbilden och de diskbänksrealistiska sexualupplysningsillustrationerna. Dock är det aldrig fråga om förakt eller rutinmässigt Staffan-Westerberg-förstörde-vår-barndom-gnäll. Linds förhållningssätt är ofta ganska kärleksfullt, om än med reservationer:
”Jag är tacksam över att ha växt upp i en tid då barn räknades som tänkande varelser. Jag är mindre tacksam över att det ibland ledde till att jag fick lyssna på fnösktorr godnattlitteratur”, förklarar Kalle Lind.
Reservera boken i bibliotekets katalog
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar