Underbarn

För några veckor sedan var det 50 år sedan Jurij Gagarin blev första människan i rymden. Ungefär samtidigt med jubileet började jag läsa Roy Jacobsens skildring av 1960-talet där just Gagarin mycket lämpligt är en av tidsmarkörerna. Troligen påverkade sammanträffandet inte min läsning, men kändes som ett gott tecken.

Underbarn handlar om Finn som bor tillsammans med sin mamma i en lägenhet i Oslo. Föräldrarna är skilda, och en kort tid efter skilsmässan dog pappan i en arbetsplatsolycka. Finn har inget minne av honom. För att kunna finansiera en omtapetsering av lägenheten bestämmer mamman att de ska ta en inneboende. Det blir Kristian, som flyttar in med TV och många spännande tingestar, men som är svår att få grepp om. Livet blir genast lite rörigare.

Inte blir det bättre när de får reda på att Finn har en halvsyster. Sexåriga Linda kommer med sina få ägodelar i en väska och flyttar in. Hon är lite trög och sävlig, men inte är hon väl förståndshandikappad? Finn faller snabbt in i rollen som storebror, trots att Linda tycks komma emellan honom och mamman på ett sätt som han har svårt att förstå. Men snart börjar fjällen falla från hans ögon och han ser plötsligt saker för vad de verkligen är.

Verkligen fint berättat om att tvingas bli vuxen och att plötsligt få insikten att allt inte är vad det verkar vara. Det där ögonblicket, när insikten kommer att vuxna har ett eget språk, att de kanske inte alltid säger allt, och att även de kan vara svaga och tvekande inför stora förändringar, växer fram hos Finn under romanens gång. Mammans kamp för styvdottern är också en kamp för att upprätta sin egen barndom. Det är en berättelse om en vardag som döljer hemligheter och svek.

Detta var den första romanen jag läste av Jacobsen, men säkerligen inte den sista.

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog