Oj, vad liten boken är när jag får den i handen. Nog för att den är tjock med sina 350 sidor men den mäter bara 10*15 cm! Till innehållet är den nog så omfångsrik. Med en åldrande matematikprofessor i en av huvudrollerna blir det mycket matematik. För mig som inte studerat detta ämne på minst 15 år, och inte på någon högre nivå, blir det ibland lite knivigt att hänga med i svängarna. Men siffror, fakulteter, primtal och roten ur blandas till en vacker melodi och i mitt tycke ligger fokus i berättelsen på människorna i huvudrollerna (professorn och dennes unga hushållerska) och relationen dem emellan. Att jag inte förstår allt matematiksnack betyder då inte så mycket.
Det som knixar till deras relation, skapar spänning och vardagsdramatik är professorns tillstånd. Han har ett minne som varar i 80 minuter och minns inget som hänt efter 1975. Berättelsen tar sin början 1992. Som stöd för minnet är hans kavaj fullsatt med små minneslappar. Den viktigaste att hans minne varar i bara 80 minuter, nästa att han har en hushållerska... För honom är hon en främling varje dag, eller efter 81 minuter om turen till affären skulle dra ut på tiden. Men hon lär känna hans egenheter allt bättre. Som att han i stressade situationer söker lugnet i matematikens ordning, knappt lämnar huset, värnar om barn och avskyr morrötter. Hushållerskan, som berättar hela historien, får snart svårt att bara vara anställd hos honom - han blir en vän, en familjemedlem. Hon går över gränsen för vad som passar sig för en anställd och blir förflyttad därifrån. Ingen har väl missat händelserna i Japan. Det verkar som att eländet aldrig ska ta slut. Senast idag läste jag att det nu upptäckts radioaktiva ämnen i vattnet i Tokyo. Denna bok utspelar sig i Japan men utan naturkatastrofer. Men kanske att det speglar hur människor lever och tänker i denna för oss fortfarande främmande men spännande kultur. Efter att ha läst En gåtfull vänskap undrar jag om det alltid är det en speciell känsla i japanska böcker eller kanske snarare i deras berättartradition. Är det landets gåtfulla förflutna som vi västerlänningar inte förstår oss på men lockas av? De böcker jag läst (som nog inte är så många när jag tänker efter) är så stämningsfulla, fyllda av känslor, lågmälda men ändå händelserika. Eller är det mina förväntningar och min kunskap och mina fördomar om det japanska samhället och människorna som framkallar känslan? Jag får nog utforska det här närmare framöver.
Författarinnan Yoko Ogawa är japanska och detta är den första av hennes böcker som översatts till svenska.
/Liselott
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar