Country noir och Ola Nilsson

 

Ola Nilsson fotad av Mia Carlsson





Film noir är en kanske inte helt obekant genre. Man tänker fyrtio- eller femtiotal, nedgångna storstadsscenerier, blaskig whiskey, småjazzigt soundtrack, ett matt, blinkande neonljus, persiennskuggor, en loj berättarröst, oberäkneliga femme fataler, hotfulla klärobskyrer under regntunga hattbrätten, hårdkokt dialog.

Country noir är, precis som det låter, film noirens kusin från landet. Begreppets ska ha lanserats av författaren Daniel Woodrell, vars Winter’s Bone nyligen har filmatiserats med stor framgång. (Liselott skriver om boken här.)

Inom country noir är de slitna kontorskåkarna utbytta mot stökiga trailer parks; de uppfällda trenchcoat-kragarna mot urväxta luvtröjor; bourbonen mot lim i plastpåse. Country noirens författare och filmskapare anses vara språkrör för ett tyst, växande trasproletariat, utan tillgång till egna kommunikationskanaler. Släktskapet med film noiren återfinns i den luttrat sammanbitna livsinställningen, karaktärernas förmåga att bemöta allsköns elände med en rakt igenom hårdkokt jargong.

Inom den svenska litteraturen är det först under det senaste året som man börjat notera typiska country-noirföreteelser. Detta som någon sorts motvikt till den allra mest gapiga Åsa-Nisse-idyllen. Ett exempel är malmöförfattaren Olle Lönnaeus deckare, ett annat är Ola Nilssons ännu ej fullbordade norrlandstrilogi. Jag har just slukat Hundarna, trilogins första del, och väntar otåligt på att den nysläppta fortsättningen Änglarna ska ankomstregistreras på Ronneby biblioteks katalogavdelning.

Hundarna är ett kargt berättat nedslag i en icke namngiven norrländsk obygd. De luftigt satta sidorna rymmer flera olika öden, kretsande kring de båda tonåriga syskonparen Ida och Sanna, Kalle och Filip. Håglöst driver de runt i en illusionslös icketillvaro, en enda lång dödtid i ett brutalurbaniserat Sveriges absoluta radioskugga. Tankarna hålls undan medelst öl, vin, sprit, lim och lite opassionerat slentriansex på någon grusig gammal plastmatta. De som försökt fly sugs tillbaka som till ett svart hål. Kalle och Filips betydligt äldre bror Erik är en av dem. Han återvänder för att ta hand om den åldrige fadern och strör samtidigt ett gäng bitterljuva konstateranden omkring sig:

”Ibland får jag en känsla av att de där alkisarna som en gång var mina lekkamrater har gjort det bästa valet. De har satt sig ner och berusat sig tills de dör, och förmodligen dör de berusade och avdomnade. Jag kommer att dö nykter och skräckslagen.”

Hårdkokt så det förslår.

Dock finns det några enstaka ljusglimtar. Som Kalles lugnande inverkan på djur, och den sträng av norrländsk storslagen naturromantik som ytterst försiktigt, men inte helt utan stolthet, då och då slås an. Och så en sak till: I ungdomarnas hemliga tillhåll under landsvägsbron finns öl, cigg och… några sönderlästa pocketböcker.  

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog