Någon stor deckarläsare har jag aldrig kunnat betrakta mig som. En lätt snobbistisk ängslighet, parad med en långsam läshastighet, har hindrat mig från att lägga tid på författarskap där litterär kvalitet inte nödvändigtvis är den främsta ambitionen. De gånger jag trots allt doppat tårna i deckarfloden har det sällan varit mordgåtorna som lockat, utan i stället allt runt omkring; miljöerna, karaktärerna, den för Sverige så typiska samhällskritiken. Bland favoriterna återfinns således namn som Sjöwall/Wahlöö, Denise Mina och Kristian Lundberg.Och så Deon Meyer – hårdkokt sydafrikan med hittills fyra deckare översatta till svenska: Död i gryningen, Jägarens hjärta, Devils Peak och Tretton timmar. Faktum är, måste jag vidgå, att Meyer besitter både samhällsanalysen och en osviklig känsla för sanslöst fängslande mordgåtor.
Platsen är så gott som alltid Kapstaden med omnejd – en smältdegel av språk, kulturer, framtidstro och bottenlös misär. De post-apartheidska problemen är inte entydigt svartvita, varken i bokstavlig eller i överförd bemärkelse. Xhosa, zulu, afrikander, malaysier och engelskättlingar – alla tvingas de bita ihop, varsamt navigera mellan den onda historiens efterhängsna skuggor.
I polisorganisationen är de komplicerade kvoterings-systemen en ständig källa till frustration. Den polisiära moralen är förhandlingsbar; korruption måste tas med i varje beräkning. Som klassisk noir-deckarmiljö är Kapstaden därvidlag perfekt, och kriminalinspektör Benny Griessel, (anti)hjälte i Devils Peak och Tretton timmar, har följdriktigt förlänats med alla de mest typiska attributen. Han är en vit, allmänt nedgången alkoholist i sämre medelåldern, med excentrisk musiksmak och komplicerade förhållande till såväl sina barn som sin exfru. Samtidigt utstrålar han värme och sympatiskt självreflexion, och känns som en mer mångfacetterad vidareutveckling av Zatopek van Heerden, huvudperson i Död i gryningen.
Griessel och van Heerden har båda kopplingar till den före detta ANC-soldaten Tobela Mpayipheli, vars högresta gestalt Jägarens hjärta kretsar kring. Mpayipheli tillhör den svarta folkgruppen Xhosa, Meyer skriver på boerspråket afrikaans. Kombinationen är en litterär pionjärhandling.
Och så själva gåtorna: En antikhandlare avrättas under tortyrliknande former, en eftertraktad hårddisk orsakar vansinnig motorcykeljakt mellan Kapstaden och Lusaka, en assegajbeväpnad hämnare tar lagen i egna händer, en amerikansk turist jagas vettskrämd bland Taffelbergets endemiska buskage. Det hänsynslösa våldet är hela tiden närvarande, men kan aldrig härledas till dussindeckarnas solitära psykopater. Hos Meyer leder trådarna alltid ut i omgivningens politiska gungfly.
Min åsikt är att Meyer blir bättre för varje bok. Hans förmåga att fritt röra sig mellan samhällsskikt och kulturer är i Devils Peak och Tretton timmar finslipad intill mästerskap. Dock bör man börja med Död i Gryningen, för att sedan beta sig igenom kvartetten i hyfsat rask takt. En vad man populärt brukar beskriva som fresk blir då belöningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar