Visst är det en strålande titel? De små hästarna i Tarquinia. Les petits chevaux de Tarquinia. En påminnelse om att den av mina bildningsluckor som stavas Marguerite Duras nu äntligen borde åtgärdas. Sagt och gjort; Lind & Co:s nyutgåva av romanen fick sätta prägel på gångna långhelg.För prägel sätter hon, Duras. Så mycket hade jag redan på förhand förstått. Många har vittnat om hur man handlöst dras med av en Duras-roman, om hur man fullständigt invaggas i känslostämningar, om hur svårt det då är att hålla analytisk distans. Detta gäller även för ett så tidigt verk som De små hästarna i Tarquinia, ursprungligen publicerad 1953 och av många beskriven som en bagatell. Bland annat av Annina Rabe, som i nyutgåvans intressanta förord menar att detta är ett högst avsiktligt grepp från Duras sida, liksom kongenialt med själva romanens tema.
De små hästarna i Tarquinia (får inte nog av att skriva ut hela titeln) kretsar kring en grupp semesterfirare i den lilla staden Tarquinia på italienska västkusten. Vi möter de båda gifta, konstant smågnabbande paren Jacques och Sara, Ludi och Gina; de förstnämndas son, kallad barnet, samt en milt revolterande barnflicka som ingen riktigt står ut med. Med i sällskapet finns även den utpräglade sanningssägaren Diana, och en stilig man med en båt.
Inte mycket händer. Sällskapet går ner till stranden. De dricker Campari bitter. De går upp igen. De dricker lite mer Campari bitter. De äter något enkelt. De fundera på om man skulle ta en tur med båten, eller kanske ta en till Campari bitter. Ständigt är de på jakt efter ett slags lojhetens ideal, där allt kan förvandlas till just bagateller. Jag drar mig till minnes Mavis Gallants trötta efterkrigseuropéer, och deras vilsna försök till ”livets gilla gång”.
Men det går sådär. I Tarquinia är det hett, nästan outhärdligt hett. Dessutom finns det få skuggande träd i detta dammiga stenlandskap. Camparin klibbar i mungiporna och relationerna lider av obotliga infektioner. Romanen saknar egentlig utveckling; sällskapet kommer aldrig iväg för att titta på de där små hästarna, och en mer påtaglig känsla av olidlig klaustrofobi har jag nog aldrig tidigare stött på. Framför allt är det den kakafoniskt upprepande dialogen som bidrar till detta, och det hela blir till någon sorts djävulsk mix mellan Beckett och Vi hade i alla fall tur med vädret, minus all förlösande slap-stick.
Och så har vi det sorgliga gamla paret, som i romanens utkant vakar över de uppsamlade kvarlevorna efter deras förlorade son. Han arbetade som minröjare, förolyckades i tjänsten. Den chockade modern vägrar att skriva under dödsattesten, och i parets öde konkretiseras den kvalmigt påträngande verkligheten till en nålsudd. Sällskapet kan inte värja sig, och bagatellisera även detta. Eller kan de det?
Kan man semestra sig bort från verklighetens hemska allvar? Är det ibland till och med tillrådligt att göra det? Duras tog, om jag förstått det rätt, senare ställning i dessa frågor. Här vågar hon nöja sig med att enbart ställa dem. Och jag gillar det starkt. Dock med förhopning om att hinna skaka av mig boken innan sommarens ledighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar