Björn af Kleen är en läbbig jävel. I alla fall enligt redaktören för dokusåpan Paradise Hotel. I höstas fungerade af Kleen som kommentator och intellektuellt alibi för detta spritdränkta tv-spektakel, en uppgift som han naturligtvis tog på största allvar.
Artikeln "Hälsningar från paradiset – stör inte realityn", utgör det avslutande kapitlet i P.S. Boken har lanserats som just ett P.S., en återkoppling till af Kleens unisont och välförtjänt hyllade reportagebok Jorden de ärvde från 2009, men är alltså betydligt mer än ytterligare spring på den svenska lantadelns välkrattade grusgångar. Den kan snarare beskrivas som en vilt spretande klippbok; en samling med det bästa från af Kleens snart decennielånga skriftställarskap.
af Kleen recenserar Operabaren, intervjuar Siri Hustvedt, fikar med Elin Kling, raljerar över Göran Greider, smyger på Horace Engdahl, och som sagt, medverkar i en dokusåpa. De obekymrade kasten mellan högt och lågt är ett väl inarbetat stildrag, en metod som förmodligen gör af Kleen mer unik nu än om han hade verkat under nittiotalets postmodernistiska yra. Killinggänget, tidskriften Bibel och Sen kväll med Luuk är referenser som ligger nära till hands, och af Kleen antar precis samma självcentrerade men ändå hopplöst undanglidande och distanserade karaktär. En ironisk bordunton är liksom ständigt skönjbar.
Dock – på en avgörande punkt skiljer sig af Kleen från sina föregångare. Jag tänker på den aldrig svikande blicken för klassamhällets typer och markörer. I Jorden de ärvde gav den nytt sprängstoff åt det gamla kostymdrame-ordet fideikommiss. I P.S. applicerar han den på allt från Camilla Läckberg och Ullared-Morgan till Wall Street, Thomas Mann och shortsmode (överklassen och arbetarklassen möts i shortsen).
Och vad som gör det hela så bra är väl just kombinationen av klassmedvetenhet och gäckande distans. af Kleen skyr politiska statements; man vet aldrig riktigt var man har honom, och ”En läbbig jävel” är förmodligen en rimlig reaktion hos den som blir utsatt.
Och så det briljanta språkbruket. I slutändan är det ju ändå där det avgörs, och framförallt i krogrecensionerna går af Kleens formuleringskonst på högvarv. Operabaren är som ”ett monument över Leif GW Persson”, på Glenn Miller Café kan man skåda ”rökrutebohemia, perfekt avvägd, Restaurang Bistro Jarl är ”mondänt på nyduschat åttiotalsvis – kokain, skilsmässa och Johannes Brost”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar