Det finns böcker som man läser och det finns böcker som man bosätter sig i. Den första kategorin är tveklöst den vanligaste, men Karl Ove Knausgårds Min kamp är ett bra exempel på den senare. Anledningen är den totala skärpan. Knausgård kan som ingen annan få en dammsugning av köksgolvet att framstå som... en dammsugning av köksgolvet.
Den svenska litterära radhusrealismen ter sig märkligt forcerad i jämförelse. Dess metod att ladda igenkänningsfaktorer med dråplighet, att liksom gestalta vardag ”with a twist”, saknas helt hos Knausgård. Han vågar i sann mening bottna i vardagligheten, intuitivt frammana alla dess ofta helt poänglösa förlopp. Detta i kombination med ett sanslöst effektivt, hypnotiskt och ibland närmast konstlöst språk.
Karl Ove befinner sig i Min kamp 2 i Malmö, men tar oss snart tillbaka till sin första tid i Sverige; till Stockholm, mötet med den stora kärleken, familjebyggandet och den därmed ständigt hämmade skaparglöden. Precis som hos den uppenbara ledstjärnan Marcel Proust kan en till synes ovidkommande sidoberättelse breda ut sig över flera hundra sidor, och med febrig iver bäddar jag in mig i Knausgårds lager av berättarsjok
Att bosätta sig i ett litterärt verk medför dock en stor risk för hemmablindhet. I Knausgårds fall smyger sig de underliggande tendenserna först på som en svårdefinierbar obehagskänlsa. Inte förrän man lagt ifrån sig boken kan man på allvar reflektera över dess upprinnelse. Typ såhär:
Karl Ove betraktar det svenska medelklassamhället, med dess köande, nyttighetsiver och babyrytmik, med en rakt igenom raljerande ton. Det är träffsäkert och ofta roligt, dock med en spöklikt arkaisk klangbotten. Karl Ove vill på något sätt fly sin fördummade samtid, till och med försaka sina barn för att få skrivtid, och flera är de som noterat de rent antidemokratiska inslagen i Min kamp. All politisk korrekthet står i vägen för honom, och han refererar helst till sedan länge döda vita män. Dostojevskij, Hölderlin och Rilke; kärva herrar som i råkalla, svagt vaxljusupplysta rum tänkt de stora, viktiga, rena, äkta tankarna.
Samtidigt kan man märka av en viss självironi, som jag hoppas att Knausgård spinner vidare på i kommande delar. Den återfinns exempelvis i den paradox som hela Min kamp-projektet innebär. För det är ju den högstämda jakten på renhet som till slut sänker ner Karl Ove i vardagligheten. När han mot slutet av den andra delen påbörjar arbetet med den första är det med ambitionen att skriva verkligheten, att nedkämpa vad han kallar fiktionens ockupation. Och vill man undkomma allt distanserat, konstruerat och oäkta, alla litterära formkrumbukter, så hamnar man kanske till slut just här; med en dammsugare och ett smuligt köksgolv.
Reservera boken i bibliotekets katalog
Delar din obehagskänsla, Martin. Knausgårds språk är lite som en trojansk häst tycker jag. Ack, så förföriskt...
SvaraRaderaJa, det var en lika passande som illavarslande liknelse! Kanske kommer Min Kamp att framstå som ett lyckat exempel på det som Knausgårds landsman Stig Saeterbakken uttalat försökte sig på för några år sedan: att skriva ond litteratur...
SvaraRadera"Karl Ove vill på något sätt fly sin fördummade samtid, till och med försaka sina barn för att få skrivtid."
SvaraRaderaFast det är en poäng tycker jag - och rätt viktigt att ha i åtanke när man diskuterar boken - att han inte gör det. Han vill gärna låsa in sig i arbetslokalen men gör sin "plikt", tar hand om barnen, så bra han kan. Han har svårt för den moderne (svenske) mannens nya roll men är ändå självklart pappaledig (delvis motvilligt men ändå) för att barnets mor ska kunna utbilda sig. Han tycker det är rätt men att det ibland k ä n n s fel. Jagberättaren berättar ju om sina impulser, det man i vanliga fall inte delger - tankar som far genom huvudet - men handlar (oftast) inte efter dem. Dessa hastigt uppblossande "känslor" har i debatten, tycker jag, ibland mer uppfattats som politiska ståndpunkter. S k tjaskiga känslor är det ju högst mänskligt att ha, det ovanliga här är att de "dokumenteras" även om de så att säga undertrycks.
/Oscar S
Du sätter nog fingret på själva brännpunkten... Att inte låta förnuftet underordna sig känslor och impulser utgör ju en del av grundfundamentet i ett demokratiskt samhälle. (Och att överhuvudtaget författa en bok är väl förresten om något ett manifesterade av ett förnufts kontroll av ett känsloliv.) Knausgårds Min kamp skulle således kunna ses som en uppvisning i demokratiskt mönsteragerande.
SvaraRaderaSamtidigt kan man fråga sig om hastigt uppblossande känslor som väl satts på pränt fortfarande kan betraktas som enbart hastigt uppblossande känslor. Kanske förvandlas de i det här fallet istället till ståndpunkten om att det manliga geniet (liksom män över lag) alltid härbärgerar en instinktiv motvilja till demokrati och feminiserande familjeliv. Och att vi bör vara tacksamma så länge förnuftet håller denna motvilja i schack.
Vissa menar ju att det lömska med Knausgård är att han planterar in dessa uråldriga idéer om det manliga geniet på ett helt nytt område, det vill säga det diskbänksrealistiska, klassiskt kvinnliga. Likt en trojansk häst, som Ewa var inne på.
Hur som helst är det oerhört intressant läsning, och det lär dröja länge innan man anser sig vara helt färdig med Knausgård.
/Martin