Jag råkade höra ett utdrag av Tomas Tranströmers självbiografiska bok Minnena ser mig på bilradion. Och jag var fast. Jag ville veta mer. Hur gick det sen?
Som tur var fanns boken inne på biblioteket, så jag kunde börja direkt. Ett angenämt möte.
Tomas Tranströmer ser sina minnen som en kometformad ljustrimma. Starkast och mest förtätat i början, i barndomen. Glesare och bredare senare i livet. Han tar oss med till den mest förtätade delen – till barndomen...
Han skriver själv om sina första centrala minnen: "Jag försöker minnas, jag försöker tränga mig fram dit. Men det är svårt att röra sig i dessa förtätade regioner, det är farligt, det känns som om jag skulle komma nära döden."
Vi hör om hans nära vänskap med sin morfar, som gett honom en nära relation till de senaste 150 årens svenska historia. Vi träffar pojken Tomas i skolan, där han av alla krafter söker att dölja att han är annorlunda än de andra barnen. Vi träffar honom efter skolan, på loven då han äntligen kan ägna sig åt någonting ”riktigt”. Han samlar insekter och företar långa expeditioner där trakten kring morföräldrarnas stuga i skärgården förvandlas till det okända Afrika….
Minnena ser mig är en trevlig liten bok som man hinner läsa till en kopp kaffe på eftermiddagen, men som ändå finns kvar i medvetandet. Och som jag gärna tar fram igen och läser om.
/Tine
Reservera boken i bibliotekets katalog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar