”Jag pratar om 80-talet. Det var svartvitt för mig, det är mitt starkaste minne.”
Reflexionen är gjord av Luleås stolthet Mattias Alkberg, och saxad ur en krönika från tidningen Stockholms fria. Två enkla små meningar, som jag tror förklarar en del av storheten i Alkbergs digra musik- och poesiproduktion.
Alkberg var, till skillnad från så många andra av dagens popsnören, med då det begav sig. Han växte upp när det var fånigt att ha mössa – till och med inomhus – och var full under natten då Palme sköts. Han kan teckna 80-talet i fler toner än neon och pastell; utan poser referera till såväl gråskalorna i Himmel över Berlin som till gamla fotostatkopierade punkfanzines.
Samtidigt känns Alkberg så väldigt nutida. Likt en populärmusikens encyklopedist sitter han liksom inne med själva summan av dess historiska landvinningar. Han är en indikator på hur dagens pop-/rockmusik egentligen låter, avskalad gängse ironi och trendängsliga reservationer.
Så har det alltid varit, ända sedan hans Bear Quartet började spela musik för över tjugo år sedan. Det handlar så klart om tusentals timmar framför skivspelaren. Men också om tjurskallig ärlighet, framförallt gentemot sig själv. Alkberg blir aldrig bekväm.
På nya skivan Anarkist, som jag den senaste veckan levt i tät symbios med, är allt detta tydligt. Karaktäristiskt dynamiska och skevt svängande popdängor, framförda av musiker som i varje läge har full koll på vad de vill åstadkomma; som vet hur man återanvänder ett gammalt The Byrds-riff, en Talking Heads-trumma eller ett Lou Barlow-skrik.
Den ärliga eftertänksamheten får ta större plats än brukligt. ”En akademisk kvart räcker inte livet ut”, förklaras det i låten Mitt smutsiga blod, och mest kännbar blir hudlösheten i Helgen v. 51. Alkberg sjunger om gamla bjuddrinkar, gamla förebråelser och ångest som arvedel. Med dottern Anna Klara på körsång.
De dagspolitiska utfallen finns samtidigt kvar. ”Två vackert sorgsna ögon. Kamouflerad psykopati”, heter det bland annat, men Alkberg väljer oftast att komplicera framför att förenkla. Talande är det faktum att Anarkist även är en hundrasidig bok, vilken samlar några av Alkbergs artiklar, krönikor och blogginlägg från det senaste decenniet.
Förbannat starkt.
/Martin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar