Mellandagar – ett ord förknippat med långfärdsskrinning, bastubad, couronneturneringar, god läsning och cineastiska fördjupningar. På grund av helgernas olyckliga placering kan det i år vara svårt att hinna med allt detta. Man får välja kvalitet framför kvantitet och exempelvis låna hem en trevligt förpackad, och till biblioteket just införskaffad, gammal Antonionifilm!
Den italienska mästerregissören Michelangelo Antonioni, född 1912, dog samma dag som Ingmar Bergman. I övrigt är det svårt att hitta förenande drag. En Bergmanfilm letar sig inåt; mot det hotade, gudsförgätna jaget (och kanske vidare ner i dess dämoniska tarmsystem). En Antonionifilm rör sig utåt. På ett nästan självutplånande vis.
Trots enastående insatser av folk som Marcello Mastroianni, Jeanne Moreau, Jack Nicholson och Monica Vitti är det alltid skådespelets fond som drar flest blickar till sig. Antonionis filmer inleds inte sällan som klassiska melodramer, för att sedan – någonstans halvvägs – liksom upplösas i sina egna scenografier.
Il deserto rosso från 1964 – Antonionis första färgfilm – är ett typexempel. I centrum står den unga modern Giuliana, spelad av Monica Vitti. Hon håller på att återhämta sig efter ett misslyckat självmordsförsök. Platsen för hennes rehabilitering förefaller dock vara tämligen vårdslöst vald. Filmen utspelar sig nämligen i ett gravt förorenat och märkligt pastellkolorerat industrilandskap. Där jobbar Giulianas oförstående make, liksom den blygt trånande ingenjören Zeller – två extremt oartikulerade roller.
Otrohetsdramatik tycks snart vara under uppsegling, men någon direkt intrigutveckling kan det aldrig bli tal om. Antonioni målar fram den ena fenomenala bildkompositionen efter den andra, men allt presenteras på ett skenbart tankspritt och osorterat vis. Dialogen dränks i maskinbuller, eller i stora moln av utsprutande vattenånga. Och i samma takt som Giulianas irrfärd blir allt mer tålamodsprövande, kommer den hisnande insikten: Det är landskapet i sig som spelar den egentliga huvudrollen!
I händerna på en annan regissör hade industriparken fått stå som symbol för Giulianas inre. Men här är den storslagna miljön som mest förförisk i sin egen mystiska realitet; ett svart hål som sakta suger åt sig allt mänskligt tjafs.
Till och med traktens oljigt trögflytande å har något märkligt inbjudande över sig. Och det är förmodligen i denna brännpunkt som det djupt fascinerande i Antonionis filmer döljer sig. I det lika oansvariga som lockande i att förlora sig själv.
Kul att du skriver om film också! Såg den här på cinemateket för många år sedan och tyckte den var... långtråkig. Men ändå har jag inte kunnat glömma den. Blow-up har också stannat kvar, och även där en spännande handling som liksom tappas bort om jag minns rätt.
SvaraRadera/Rickard
Hej! Blow-up minns jag som en höjdare. Kan också rekomendera La notte, som även den går att låna på Ronneby bibliotek.
SvaraRadera/Martin