Sömnlöst på Manhattan

När natten faller, Michael Cunninghams senaste roman, handlar om Peter Harris, fyrtiofyraårig gallerist på Manhattan. Materialistiskt lyckad men existentiellt krisande. Äktenskapet med Rebecca tycks tröttkört och i sin jakt på konstnärliga halleluljaögonblick famlar Peter allt mer i blindo.

Så anländer Missen, Rebeccas struliga och betydligt yngre bror. Han är förvillande lik en skulptur av Rodin, och har den goda smaken att spatsera runt köket i bara födelsedagsdräkten. Särskilt om natten, när Peter är sömnlös och behöver lite vodka…

Ni förstår vartåt det barkar. Tematiken är en uppenbar pendang till Thomas Manns Döden i Venedig, och romanen ännu ett exempel på Cunninghams fäbless för hämningslöst återbruk av litteraturhistorien. Vid varje bladvändning står någon gammal bekant europé på lur; en Madame Bovary, en Jane Austen-fröken, en Dante, en Hans Castorp, en Galatea. I romanens mest laddade scen får Peter spela både den smyglyssnande Polonius och Hamlets spökfar.

Minns ni när Horace Engdahl, då fortfarande ständig sekreterare, lade ut texten om att amerikansk litteratur är isolerad och trångsynt? Cunningham verkar inte ha glömt. Man föreställer sig att han tagit som livsuppgift att motbevisa denna fördom. Ett företag som dock ter sig allt mer riskabelt. I den pulitzerbelönade och framgångsrikt filmatiserade romanen Timmarna hade återvinningen något av nyhetens behag. Nu riskerar den istället att kännas krystad och övertydlig. Som ett klassiskt fall av kvarglömd byggnadsställning.

Men när boken börjar ta slut har min irritation över detta upphört. Istället betraktar jag det hysteriska namedropandet som kongenialt med Peters krissymtom, med hans desperata sökande efter meningsfullhet. Samtidigt har hans person djupnat och nyanserats. Jag har blivit fäst vid honom, och gått igång på romanens nogsamt utlaggda tanketrådar kring konst, konstmarknad, skönhet och erotik.

I sina bästa stunder framstår Cunningham som en amerikansk, queerare Ian McEwan, tänker jag. Han bemästrar nog ett oerhört subtilt och välavvägt romansnickeri. Liksom i smyg, bakom den där skräpiga byggnadsställningen.

/Martin

P.S. Hur ofta använder ni er av ordet diminutiv? Michael Cunningham gör det, enligt hans översättare, väldigt ofta. Fyra gånger under första hälften av romanen, och sedan flera gånger till. Är detta ett medvetet stilgrepp? Eller rör det sig om provisoriska lösningar; den stressade översättarens tyvärr missade påminnelser till sig själv om att här och var hitta på lämpliga beskrivningar av litenhet (alltså diminutiv)? Kanske ett tecken på översättabranschens allt mer ansträngda arbetsförhållanden.

Reservera boken i bibliotekets katalog