På utsidan av Hanna von Corswants roman Barnflickan står det att det är en skräckroman. Omslaget ger mystiska vibbar.Det börjar med att svenska Karin kommer till ett mindre gods på den franska landsbygden för att arbeta som barnflicka. Hon har en jobbig tid med familjeproblem bakom sig, anar man. Resan ska fungera som en nystart. Men när hon är på plats menar familjen att Karin aldrig har varit menad som barnflicka hos dem. Barnet som tidigare fanns i familjen har dött genom en olyckshändelse, och de har letat efter en hushållerska, inget annat. Trots den något förbryllande starten, och Karins aningar om att något inte står rätt till i hushållet, bestämmer hon sig för att stanna.
Halvvägs in i boken väntar jag fortfarande på att det ska komma lite skräck. Allt är lite mystiskt och klaustrofobiskt, ja, men det är knappast så att jag biter på naglarna. Jag funderar mest över när boken utspelar sig. Man kommunicerar via telefon eller brev, inga datorer eller mobiltelefoner nämns. Vissa tidsmarkörer nämns, Karin ser Mandomsprovet på bio och lyssnar på Beatles. Till slut får man det bekräftat, det är 60-tal.
Och visst blir det obehagligt i andra halvan av boken men jag har ändå svårt att kalla det skräck. Rysare kanske? Eller är det jag som har fel uppfattning om vad skräck är? Slutet kommer ganska hastigt och lämnar mig med en hel mängd obesvarade frågor. Barnflickan är von Corswants debut.
/Jenny
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar