Skogen

Skogen... Namnet på ett nyproggband kanske? Eller en dikt av Joar Tiberg? Eller en film – av säg Jesper Ganslandt – där allvarliga hipstermän som förläst sig på Thoreau och Folke Dahlberg försöker bygga en kolmila?

Nej, Skogen är istället titeln på Margareta Lindholms sjunde roman, renons på ängsliga storstadsbors självförverkligande strapatser i spenaten. Människorna i Lindholms böcker besöker inte naturen. De slits därifrån.

I Skogen möter vi Maria och Bror, ett tvillingpar i sextioårsåldern. De bor tillsammans i sitt ensliga gamla föräldrahem, i trygg symbios med jorden och skogen de ärvde. Deras vardag förmedlas genom ett halvårs utsnitt ur Marias dagbok; sparsmakade små anteckningar om väder, fågelliv, bärplockning, postbilen och minnen från förr. Och så om en växande oro inför framtiden.

Hemmanet är nämligen ett arrende, som kyrkan har beslutat sig för att sälja. Maria och Bror måste flytta in till samhället, sägs det. Bli ett fall på kommunens omsorgsbord. Hur nu det ska gå. Grenaas, den nya ägaren, verkar sakna syskonens känsla för hur gammelskogen ska skötas, och Bror – som länge verkar ha varit psykiskt instabil – måste ju alltid ha något för händerna.

Sällan har jag läst en så strängt hållen roman. Någon handling går knappast att tala om. Lindholm låter bara den ödesmättade väntan breda ut sig, samtidigt som Brors och Marias försynta konturer bara blir något skarpare. Marias kortfattade dagboksskrivande tar fram detektiven i läsaren, på ivrig jakt efter romanens undflyende kärna.

Hur allvarligt är det med Brors sjukdom, och i vilken utsträckning inser egentligen syskonparet att de ska flytta? Svaret söker man i rader som ”Vi har resonerat om ifall vi ska ta ur innanfönstren eller inte. Bror ville inte, men jag tyckte att vi skulle göra det”. 

Skogen är en ytterst stark skildring av utanförskap, hänsynslös urbanisering och ödmjukhet. Ett eko från en annan tid, då skog var mer än något att ha i bakgrunden på sin facebook-profilbild.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog