fredag 20 januari 2012

Den sista dimman

























The House of Mist är den bästa hollywoodfilm som aldrig spelats in. John Huston skulle ha regisserat, Lauren Bacall och Humphrey Bogart spelat huvudrollerna. 1940-talets begynnande mccarthyism satte käppar i hjulen. Huston var en av de många drömfabriksarbetare som mer eller mindre grundlöst anklagades för kommunistiska böjelser. Hur som helst – förlagan till manuset, den chilenska författaren María Luisa Bombals mästerliga långnovell "Den sista dimman", har kommit i svensk nyutgåva!

Insikten om María Luisa Bombals betydelse för litteraturhistorien tycks vara av en smygande karaktär. Och i vanlig ordning kraftigt försenad. Bombal dog 1980, efter decennier av spritmarinerad improduktivitet.

I 30-talets Buenos Aires, dit hon tog sin tillflykt efter att ha skjutit med pistol på sin före detta man (han överlevde), ska hon ha varit du och tjenis med folk som Pablo Neruda, Federico García Lorca och Jorge Luis Borges. Och hennes sparsmakade berättande torde haft ett avgjort inflytande på latinamerikas mer namnkunniga (läs manliga) kollegor.

Med sina suggestiva kast mellan dröm och verklighet har "Den sista dimman" pekats ut som ett av de absolut första exemplen på den sedermera så populära magiska realismen. Det med genren förknippade överdådet – jag tänker närmast på García Marquez lager-på-lagerberättande i Hundra år av ensamhet – lyser dock med sin frånvaro. Bombals språk är ack så temperamentsfullt, men samtidigt enkelt och rättframt.

"Den sista dimman" berättar i kortfattad dagboksform om ett redan från början blodlöst äktenskap. Det unga, kvinnliga jaget har gift sig med sin kusin, en representant för Bombals klonade armé av empatisvagt förnuftstyrda tråkmånsar till äkta makar.

Paret flyttar ut på en enslig landsbygd, vars dimbeslöjade skogslandskap förstärker den tilltagande klaustrofobin. Men skogen har också förtjänster; mystiska förgreningar i berättarens egen vilt famlande passion. En regnig kväll, i en gatlyktas bleka sken finner passionen till slut sin förlösning. I ”en ung man med ena ögonbrynet lätt höjt”...

Bladen brinner. Men just när läsaren känner sig nödgad en stunds andhämtning är ögonblicket förbi, förvandlat till ett hopplöst bleknande minne. Kan mötet under gatlyktan bli mer än en tillfällig permission från det självdöda äktenskapets fängelse? Eller är det bara förtvivlan som återstår?

Visst, det är melodramatiskt så det förslår. Men skildrat med en sådan glödgad stringens att alla ens förbehåll med ens rinner undan. Det samma gäller de övriga fyra noveller som tillsammans med "Den sista dimman" utgör novellsamlingen Den sista dimman. En pärla som ej får missas.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar