Genrebeteckningen jazz känns emellertid hopplöst snäv i sammanhanget. Utifall att en utomjording – av någon anledning – skulle be mig om en snabb definition av det vi människor brukar kalla musik, sitter jag alltjämt beredd med The Köln Concert.
Rio, Jarretts senaste soloskiva, är i och för sig minst lika lämpad. Här återfinns samma transartade och totalt oplanerade improvisationer; samma kusliga direktkontakt med så gott som hela den västerländska musikhistorien, och lite till.
Rios båda skivor är inspelade så sent som den 9 april 2011, och dokumenterar Jarretts hela konsert på Theatro Municipal i Rio de Janeiro. Enligt ryktet ska applådåskorna knappt ha hunnit mullra ut innan den ökänt perfektionistiske Jarrett ringde upp sin mångåriga samarbetspartner Manfred Eicher, chef över finjazz-skivbolaget ECM. Kvällens utflykter skulle räddas åt eftervärlden.
Rios första improvisationer är förhållandevis introverta och lågmält sökande. Samtidigt mer förtätade än Kölnkonsertens inledande tjugosexminuters-ostinato. Jarrett är sedan 90-talet diagnostiserad med kroniskt trötthetssyndrom, och de snävare format som han numera rör sig inom är ett berikande symtom.
Lekfullheten tilltar efterhand. Jarretts karaktäristiskt gospelanstrukna vänsterhand gör sig påmind och får ofta fungera som sammanhållande kitt, oavsett om det är Bach, Mozart eller As time goes by som de vindlande melodislingorna för tankarna till.
Ibland – och framförallt på cd två – tycks även ljuden från den omgivande sydamerikanska kvällningen sugas in genom konserthusets dörrar och fönster, och vidare ut genom det totalt friktionslösa språkrör som Jarretts väsen utgör. Jarrett spelar inte musik, förklarade någon. Han är musik.
Avslutar med lite gammal youtubiana samt upplysningen att Rio, i likhet med ECM:s övriga utgivning, inte finns tillgänglig via gängse leverantör av strömmad musik. Dock via Ronneby bibliotek!
/Martin
Reservera skivan i bibliotekets katalog
Jarret ska efter konserten ha sagt nåt sånt här till sin producent. "Den där andra skivan jag skulle släppa, strunta i den, det här lät helt perfekt, jag har aldrig spelat såhär bra tidigare, vi måste ge ut det här på skiva NU!"
SvaraRaderaDet kan jag tänka mig. Förmodligen finns det smidigare människor att ha att göra med. Och mindre självupptagna. Enligt en ofta återgiven anekdot ska han ha gett sin (före detta) fru en Keith Jarrett-skiva i födelsedagspresent.
Radera/Martin