Gustavs grabb handlar bland annat om den starka och obrutna kärleken till pappa Gustav. Hans händer finns med boken igenom. De stora händerna som kunde fixa det mesta, men som också kunde fatta en barnahand och leda rätt. Pappa Gustav är en god representant för den klass som Leif G W Persson tidvis har haft ett ambivalent förhållande till.
Med förhållandet till mamman var det annorlunda. Glimtvis märker vi omsorg om sonen men det som stannar kvar efter läsningen är att det fanns en stark oförsonlighet mellan son och mor. Ett stort svek ligger emellan och där kom kom pappa Gustav tyvärr i kläm.
För den som kommer ihåg Palme, Fälldin, Holmér, Geijer och andra 70- och 80-talskändisar ger berättelsen om arbetarpojken som kom upp sej, och ända in i regeringskorridorerna, fascinerande inblickar i vad som inte stod i tidningen då. Bland annat halkar Palmes gloria rejält på sned. Namn nämns och vissa mer än andras, för två personer finns ingen nåd, en av dem är Olof Palme.
Titeln på boken skulle nästan inte kunna vara någon annan. Författaren tänker på sin far varje dag. Pappan som stod för trygghet och värderingar som följt genom åren men också för att han bidragit till att pojken gjorde som Gustav ville. Leffe skulle kostas på och bli något annat. Nu blev Leif G W Persson aldrig ingenjör, han blev kriminolog, författare och professor. Pojken höjde sej och blev något annat, något som stod över kroppsarbetets slit.
Om nu bara detta hade varit så enkelt. Att byta liv innebär att ge sej ut på djupt vatten utan att kanske veta just det, att det är djupt. Kod och etikett iakttogs och anammades, därmed naggades grundtryggheten i kanten. Detta tycker jag är det mest intressanta med boken, klassresan. (Inblicken i 1950-talets pojkskola är för övrigt glimrande, Caligula i filmen Hets är inte långt borta).
Den som höjer sig socialt får inre ärr som sitter i hela livet. I början inte så märkbart men klassresan slår tillbaka. Kanske är det allvarliga olyckstillbud som får honom att blicka tillbaka och fundera över sin glupande aptit, sin arbetsnarkomani eller sin svårighet till att tacka nej?
Om nu bara detta hade varit så enkelt. Att byta liv innebär att ge sej ut på djupt vatten utan att kanske veta just det, att det är djupt. Kod och etikett iakttogs och anammades, därmed naggades grundtryggheten i kanten. Detta tycker jag är det mest intressanta med boken, klassresan. (Inblicken i 1950-talets pojkskola är för övrigt glimrande, Caligula i filmen Hets är inte långt borta).
Den som höjer sig socialt får inre ärr som sitter i hela livet. I början inte så märkbart men klassresan slår tillbaka. Kanske är det allvarliga olyckstillbud som får honom att blicka tillbaka och fundera över sin glupande aptit, sin arbetsnarkomani eller sin svårighet till att tacka nej?
Boken står bland romanerna på biblioteket. Varför inte biografierna, om det så tydligt skrivs att det handlar om en särskild människas liv? Det här talar författaren om när han blickar tillbaka. Minnet är förrädiskt, och eftersom det var mästerdetektiv han ville bli en gång i tiden så vet han att man inte får slarva med detaljerna.
PS. Foton på både Leif G W Persson som grabb och på pappa Gustav finns på förlaget Albert Bonniers sida. DS.
/Annika
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar