Det finns något fascinerande med berättelser utan riktig upplösning. Rätt avvägda kan de frammana drabbande insikter om att verkligheten inte fullt ut låter sig gestaltas mellan ett par bokpärmar, eller på en bioduk. Jag tänker på så vitt skilda verk som Leif GW Perssons Profitörerna, Antonionis Äventyret och Julian Barnes Arthur & George.
Att Arthur & George berörde mig starkt beror delvis på att den återuppväckte min mellanstadietids osunda fixering vid Arthur Conan Doyle. Men framförallt tjusades jag av det inte helt tillfredsställande slutet (vilket så klart är avhängit av att boken bygger på det verkliga mysteriet kring de så kallade Great Wyrley Outrages). Barnes vackert framknypplade berättelse ägnar sista sidan åt att ifrågasätta sin egen trovärdighet. Detta när den djurplågerianklagade George Edjali plockar upp sin teaterkikare:
”Han stirrar genom ett system av linser ut i luften och ännu längre bort. Vad ser han? Vad såg han? Vad kommer han att se?”
Julian Barnes senaste roman har inte översatts till svenska än. Men eftersom den nyligen kammade hem Man Booker-priset kände jag mig tillräckligt motiverad för att hugga tag i den engelska utgåvan. Bidragande till min nyfikenhet var också titeln: The Sense of an ending. Filtrerad genom mina bristande engelska-kunskaper tycktes den på ett mångtydigt vis flagga för just den tematik som jag ovan försökt beskriva. Känslan av ett slut?... Förståelsen av ett slut?... Eller kanske betydelsen av ett slut?...
The Sense of an ending har allt man kan förvänta sig av en god brittisk roman: sofistikerade klassmarkörer, tight intrig, briljant dialog av idel one-liners. Vi möter den pensionerade kulturarbetaren Tony Webster, vars liv kan betraktas som normalt och ganska lyckat. I alla fall så här i efterhand, när det hela så smått ska summeras.
En till Tony testamenterad dagbok ställer emellertid till det för honom. Den är skriven av hans gamle barndomsvän Adrian, som för länge sedan tog livet av sig. Fram tills nu har den märkligt nog tillhört den nyss avlidna modern till Tonys gamla flickvän Veronica. Veronica har dock hunnit lägga vantarna på dagboken och vill av någon anledning inte lämna den vidare till Tony. ”You just don't get it” är hennes enda förklaring.
Tonys försök att bringa klarhet ger honom anledning att minnas sin skoltids lillgamla kramratkrets. Och med få men exakta penseldrag lyckas Barnes gjuta liv i den så klischetyngda gubbe-minns-sitt-60-tal-genren. Mycket tack vare den intressanta tesen att "most people didn't experience 'the sixties' until the seventies".
Tonys gamla historialärares frågor kring vad och vem som skriver vår historia, ekar genom hela romanen. Och precis som titeln utlovar: Turerna med dagboken tvingar Tony till en omtumlande, retroaktiv rannsakan av sina egna tilrättalagda minnen. Han väcks till insikt om det grannlaga i att knyta ihop sitt eget liv; i att skapa a sense of an ending.
Slutet på själva romanen är dock det elegantaste jag läst på länge. Tematiken till trots faller Barnes för piruettens frestelse. Med hedern i behåll. Jag vågar till och med dra till med följande påstående: Julian Barnes är lika bra som Ian McEwan.
/Martin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar