Bloggen frågar, Mats Jonsson svarar!

 

  


Inga serier kan beröra mig lika djupt som Mats Jonssons. Hans projekt att – i ett naivistiskt, bitterljuvt manér – skildra hela sitt liv i serieform är lika självutlämnande som igenkänningsskapande. Dessutom träffsäkert samhällskommenterande. Trots temat har hans serier litet gemensamt med dagens navelskådande bloggprosaister. Sun Axelsson och Ivar Lo-Johansson är bättre exempel på jämförelser. Det personliga är här politiskt!

Senaste serieromanen Mats Kamp tar vid ungefär där Hey Princess – den definitiva skildring av 90-talets så kallade indie-era – slutade. Mats är ihop med Victoria, jobbar på Galago, vänder plattor på Zombie bar, blir lite känd, och har det väl egentligen ganska så bra. En känsla av tomhet har emellertid börjat infinna sig. Det är dags att gå vidare, att ta nästa trappsteg; att skaffa familj. Sagt och gjort. Konsten att med hedern i behåll navigera genom föräldraskapets djungel blir snart temat för Mats kamp, en knivskarp uppgörelse med allt från förhudsförtängning till föräldrakooperativ, tidskriften Mama och privatskolereformer.

Nyligen fick jag tillfälle att ställa följande fem frågor till Mats Jonsson:

Mats Kamp beskrivs av många som din mest politiska serieroman hittills. Håller du med om att den är det?
Absolut. Av mina tidigare böcker är det nog bara barndomsskildringen Pojken i skogen som på något plan kan kallas politisk, och där är det snarast mellan raderna, inte så uttalat. Men jag har varit socialist sedan mina tidiga tonår och tyckte helt enkelt att det var dags att låta det ta plats i serierna. Jag är väldigt arg och orolig över de senaste årens politiska utveckling i Sverige, och ville verkligen göra det lilla jag kan för att säga emot, sätta mig på tvären, visa att inte alla i den urbana medelklassen vill ha avregleringar och städhjälp.

Jag tror inte att det är alltför djärvt att tolka titeln som en allusion till Knausgårds Min kamp. Kan man se kopplingen som en (bitter?) påpekan om att seriemediet är föregångare till dagens självutlämnande trend?
Denna påpekan är faktiskt ingenting jag reflekterat över, men det är en så pass bra tolkning att jag funderar på att göra den till sanning! Jag har inte läst Knausgård, eftersom jag anade att det låg nära mitt eget projekt och inte ville bli påverkad, men satt på en förlagssammankomst och gnällde över att jag hade svårt att komma på en titel, och förlagets dåvarande marknadschef Anne Ekberg kläckte idén. Och det är ju onekligen en viss schvung i titeln.

Är det annorlunda att skriva självbiografiska serier i dag, jämfört med när du började?
Om. Jag ritade min första självbiografiska serie 1987, som fjortonåring, och hade ingen aning om att jag verkade i en existerande genre. De amerikanska förebilderna upptäckte jag först senare, och i Sverige var jag bland de första. De socialrealistiska manusen i kombination med de amatörmässiga teckningarna väckte en del ont blod på den tiden, eftersom snygga teckningar och mer fantasieggande historier var normen. Nu är genren etablerad, och har faktiskt funnit sin roll på seriescenen, efter att ha tagit omvägen via läsare och kritiker av den "vanliga" litteraturen.

Vilken Mats har varit svårast/lättast att berätta om, barnet, popsnöret eller småbarnsföräldern?

Bra fråga. Popsnöret [syftar på 90-talsversionen av Mats] var väldigt enkelt, det var liksom bara att köra. Jag hade allt färskt i minnet och han hade inga viktigare relationer att ta hänsyn till. Barnet var knivigare, jag tillbringade några år med att borra mig ned i mina barndomsminnen och försöka att fullt ut identifiera mig med barnet, se världen på hans sätt och tänka hans tankar. Det var roligt, men krävande. Småbarnsföräldern ligger också nära inpå, så nära att jag måste skapa och upprätthålla en distans. Det svåraste har varit att behålla ärligheten i berättandet utan att såra eller lämna ut för mycket av min fru och min dotter. Jag tror att jag har klarat balansgången, men det är nog det svåraste jag gjort.

Vad bör man läsa efter att man läst Mats Kamp?

Om Mats kamp är den första självbiografiska serieroman du läser tycker jag att du först och främst ska leta upp serier av mina svenska kollegor: allt av Åsa Grennvall och Simon Gärdenfors, David Liljemarks Susanna & Bo, Daniela Wilks Banglatown och Marcus Ivarssons Intro. Ett par internationella portalverk är Art Spiegelmans Maus och Marjane Satrapis Persepolis, och sedan kan man gå vidare med nordamerikanska tecknare som Joe Matt, Chester Brown, Seth, Aline Kominsky, Phoebe Gloeckner, Julie Doucet, David Heatley och Jeffrey Brown. Och så tidskriften Galago, förstås!

/Martin

(Serieillustrationen är hämtad från http://matsjonssonbloggen.blogspot.com/)

Reservera Mats Kamp i bibliotekets katalog