Jag läser sällan om böcker. Och när jag väl gör det blir det nästan alltid Pär Rådströms Sommargästerna. Denna lilla pärla från 1960 kan liknas vid en svårartad förälskelse. Hur detaljerat jag än beskriver den så lyckas jag aldrig riktigt fånga dess essens; själva orsaken till mitt känsloengagemang. Därför fortsätter jag att gå i klinch.
1960 var Pär Rådström trettiofem år gammal. Han hade tre år kvar att leva. Många är anekdoterna om hur denne hängivne reporter, kåsör, radioman och författare helt enkelt jobbade ihjäl sig. Och kanske är en för tidiga död priset man får betala för att ha förkroppsligat en hel epok.
För det gjorde han, tillsammans med generationskamrater som Lars Forssell, Beppe Wolgers, Stig Claesson och Monica Zetterlund. Det unika är dock hur Rådström även förmådde gå utanför sig själv och i realtid sätta detta förkroppsligande på pränt. Låt mig ge ett exempel, från just Sommargästerna:
”[D]en stora svenska landsortsstillheten klockan tre på eftermiddagen. Matsalen med sitt hav av blankmanglade vita dukar, den totala frånvaron av serveringspersonal, den speciella hosta man måste behärska för att få se en av de avlägsna svängdörrarna öppnas av en svart sidenkjol, det ljumma vichyvattnet när man beställt soda.”
Och ett till…
”Jag fick inte tag på någon på Fib utan gick förskottsvandringen i Klara. Fick till slut låna hundra kronor och stannade en bil på gatan.”
Om dessa citat vore saxade ur en roman från år 2011 hade de betraktats som slentrianmässiga nostalgibilder över ett ljuvligt sommardåsigt femtiotal som väl egentligen aldrig har funnits. Men så är nu ej fallet. Varje bild är såväl exponerad som framkallad medan den fortfarande händer! Ett perfekt litet koncentrat, uppnålat för en hastig men knivskarp granskning genom författarens svarta backelitbågar.
Men vad handlar det om då? Ja, det är inte helt enkelt att redogöra för. Huvudperson i Sommargästerna är i alla fall en ung författare, vid namn "Pär Rådström". Han har befunnit sig utomlands i försök att åstadkomma en ny roman, ”något tolstojanskt och stort och vitt och brett”. Hans tankeverksamhet uppehåller sig dock envist kring den osympatiske reklamaren Paul Renberg. Denne har frapperande mycket gemensamt med "Pär Rådström" – initialer, bekanta, smultronställen i skärgården, genanta kvinnohistorier…
"Pär Rådström" blir besatt av att spåra upp sin dubbelgångare. Snart är det fråga om avancerad identitetsförvirringen av närmast postmodernistiskt slag, dock med samma lugnt förföriska Sommarstockholm som fond.
Många med mig har tolkat Paul Renberg som en spegling av Pär Rådströms rastlöshet, av hans fäbless för underhållning och ytlighet, hans ovilja att hålla sig inom de finkulturella skranken. Denna rastlöshet var ett led i uppgörelsen med 40-talets strikta uppdelning i vad som var högt respektive lågt, och kan förmodligen förklara Rådströms ovan beskrivna talang för inventering av sin egen tid.
Men rastlösheten stod alltså även i vägen för det där tolstojanska, för önskan att någon gång få stanna upp, räta ut det ironiska leendet, och beröra på djupet. Tankar som dessa ger Sommargästerna en viss melankolisk slagsida, vilken verkligen berör på djupet.
/Martin
Reservera boken i bibliotekets katalog
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar