Bang!



Foto: Scanpix

Attis, Bang, Bell, Brodjada, Colomba, Claque, Corinna, Perpetua... Förr i världen verkar det ha gått tretton på dussinet av kvinnliga tidningsskribenter med snajdiga signaturer.

Vässade profiler med personligt kryddade vittnesskildringar tycks ha varit den gängse metoden om man ville nå ut i 30- och 40-talens lätt kaosartade mediaboom. Förhållandena påminner en aning om 2000-talets bloggosfär (även om dagens högljuddaste röster kanske skänker jämförelsen ett löjets skimmer).

Ur ovan bemälda sällskap är det bara en som fortfarande kan sägas förekomma i det allmänna medvetandet: Barbro Alving, även känd som BA, Miss Bio, Kärringen mot strömmen och framförallt Bang.

Anledningen kan vara svår att sätta fingret på, men bör såklart delvis härledas till den språkliga briljansen. Det framgår tydligt av Beata Arnborgs nyutkomna Krig, kvinnor och gud, den första riktiga biografin över Barbro Alving. Den blivande stjärnreportern präglades tidigt av den närmast tvångsmässiga formuleringsiver som verkar ha rått i den Alvingska hemmet. Fadern Hjalmar var erkänd språkforskare, modern Fanny dito författare och kåsör. Vidare sammanföll Barbro Alvings karriär med ett dagstidningsklimat som inte bara premierade vassa profiler, utan också lät deras språkliga ekvilibrism fira triumfer i långa, grundligt uppbyggda reportage.

Viktigast är väl kanske ändå Alvings nyfikenhet och engagemang, den rastlösa livsaptit som lyfter fram ordet Bangs onomatopoetiska potential. Alving såg alltid till att vara på plats där det smällde. Under spanska inbördeskriget, invigningen av Berlin-OS, Ungernrevolten, Vietnamkriget och Nürnbergrättegången. Bang, bang, bang!

Arnborg belyser den stora emotionella uppoffring som ligger bakom alla de berömda reportagen. Intrycken satte djupa spår. Alvings gradvisa radikalisering av sina pacifistiska och feministiska övertygelser kan följas i såväl Arnborgs biografi som i Alvings egna texter. Ibland kunde hennes halvhjärtat maskerade åsikter bli för mycket, även för 40-talets lågt ställda krav på journalistisk opartiskhet. Att grällt beskriva den då ännu ej dömde norske landsförrädaren Vidkun Quisling som en ”ynklig, kallblodig rävaktig figur” med ”underliga ögon”, var enligt många kollegor att gå för långt.

Arnborg lyfter också fram Alvings synnerligen tärande prestationsångest, grundlagd av tonårens grava kroppskomplex. Även det glättigaste kungareportage kunde vara skapat under närmast helvetiska kval, hjälpligt dövade med sprit, kvinnor och cigaretter. Alvings talang för att lägra damer är för övrigt smått frapperande. Till och med vid den yttersta fronten under brinnande finskt vinterkrig dyker det upp en ung, vacker tolkfröken som börjar kasta kärleksfulla blickar.

De erotiska utsvävningarna tycks delvis ha varit ett sökande efter stillhet, en flykt från kraven på att leva upp till mediebilden av signaturen Bang. Behovet av ”att som en fågelunge få krypa in någonstans där det är varmt”, som Alving förklarade för en väninna, tycks ha löpt parallellt med paniken över att inte få vara med där det händer. En gång ska hon ha fått den klassiska frågan om vem hon hade velat ta med sig till en öde ö. "Ingen", ska ha blivit svaret."Det kan man väl i alla fall begära av en öde ö. Att den ska vara öde."

Barbro Alvings texter har genom åren samlats i en lång rad olika utgåvor, de flesta till utlån på Ronneby bibliotek. En dag som denna kan man med fördel komplettera läsningen med den tjugoårsjubilerande feministiska tidskriften Bang. I sina bästa stunder lever den upp till just den radikala rastlöshet som Barbro Alving stod för.

/Martin

Reservera boken i Ronneby biblioteks katalog