Ronneby biblioteks konstavdelning bör inte underskattas. En aning skymd bakom trappan till andra våning härbärgerar den många goda anledningar till en stunds vilsam vardagskontemplation. Exempelvis de flesta av bibliotekets sjuhundrafemtiotre konstnärsbiografier. En personlig favorit bland nytillskotten är Birgit Rausings rikligt illustrerade Agda Holst –livet, konsten.
Självvalt ogift förblev Agda Holst (1886-1976) sin barndomsstad Kristianstad trogen, men inte utan internationella kontakter. Då moderns garnaffär inte krävde hennes omsorger kunde hon unna sig några studieperioder i såväl München som Paris.En återhållen, men raffinerad, kubism tycks ha blivit frukten av studierna. Framförallt porträtten från tjugotalets mitt, där tekniken parats med tidens så kallade nysaklighet, drabbar betraktaren. Anledningen är paradoxalt nog den obevekliga distans som de stringenta kompositionerna skapar gentemot den avbildade. Begreppet integritet löper som en röd tråd genom Holst konstnärliga produktion, och i de nästan stillebenartade självporträtten blir det extra påtagligt. Man kommer inte en millimeter in under huden på människan Agda Holst. Det antydda leendet utstrålar en oerhört lugn och stark självmedvetenhet, och med full sinnesnärvaro tycks hon närmast idealisera sin egen svala elegans. Jag kapitulerar omedelbart.
Lugnet och den självsäkra integriteten återspeglas också i koloriten. Holst jobbade helst med sobra färgtoner, men utan att låta konsekvensen slå över i monotoni. Så fort det riskerar att bi tråkigt och odynamiskt lyser en skrikigare nyans plötsligt upp i någon liten handbukett. Men det enbart av strikt kompositionstekniska skäl. De psykologiska djupen förblir mörklagda.
Det kyliga tonläget skiljer Holst från exempelvis generationskamraterna Ester Almqvist, Ellen Trotzig och Tora Vega Holmström, vilka även de varit föremål för biografier av Birgit Rausing. Att Holst saknar denna trios mer känslosprakande manér kan vara anledningen till att hon blev förhållandevis väl mottagen bland manliga kollegor. Exempelvis var hon länge den enda kvinnliga medlemmen av konstnärsgruppen Aura.
Även i fråga om efterlämnade brev och dagboksanteckningar är Agda Holst den mest återhållsamme i Rausings kvartett. I ett litet brevkort från den för tillfället sanatorieinlagda Holst till vännen Elsa Wallgård anser sig Rausing dock ha hittat något väsentligt:
”Skulle du vilja se i min översta byrålåda i mellanrummet i asken till höger, tror jag, ligger en liten mörkt rödbetsröd silkesnäsduk, så stor som detta kort ungefär. Den är pricken över i på en klänning som annars ter sig slätstruken.”
/Martin
Kul!! Jag såg hennes tavlor i Kristianstad för några år sedan och minns dem med värme... Fantastiska! Men vad menar du med med "Att Holst saknar denna trios mer känslosprakande manér kan vara anledningen till att hon blev förhållandevis väl mottagen bland manliga kollegor"?
SvaraRaderaHej,
SvaraRaderaNu är ju jag varken genus- eller konstvetare. Då jag dessutom bara är ytligt bekant med Almqvists, Trotzigs och Holmströms så är jag förmodligen ute på hal is nu.
Av det lilla jag sett vill jag dock ändå hävda att ovan nämnda trio är överlag mer expressionistisk och känsloutlevande. Man skulle kunna tolka denna expressionism som ett uttryck för en kvinnlig erfarenhetsvärld, något som i tider av kvinnlig rösträtt mm. förmodligen tedde sig hotfullt för det manlig konsteteblisemanget.
I och för sig kan man väl hävda att även Holst enmanciopatoriska självsäkerhet borde vara ett hot för det manliga konstetablisemanget. Men den integritet Holst utstrålar innebär väl också en viss självständighet gentemot andra kvinnor. Hon sågs väl helt enkelt inte som en del av ett (för vissa) hotfullt kvinnokollektiv.
/Martin
OK... Intressanta synpunkter! Håller med dig om det där sista. Men är det inte en hemskt snabb slutsats att kvinnlig expressionism bottnar i en "kvinnlig erfarenhetsvärld"? Sådan konstsyn leder bara till att kvinnliga konstnärer fortsätter att marginaliseras misstänker jag. Kanske förstår jag dig fel...
SvaraRaderaHej igen,
SvaraRaderaoch tack för en intressant diskussion!
Vill börja med att be om ursäkt för föregående kommentars många slarvfel. Den skrevs under befogad oro för att missa ett viktigt tåg... Menade exempelvis "emancipatorisk självsäkerhet" och inget annat.
Sedan vill jag verkligen betona att slutsatsen du syftar på absolut inte var min egen. Min poäng var istället att Holsts manliga samtid förmodligen tenderade att se kvinnlig expressionism på detta sätt, dvs som uttryck för något svårtyglat kvinnomystiskt, oallmängiltigt och marginellt. Som den 2010-talsmänniska jag är kan istället jag skryta med en förhållandevis väl utvecklad förståelse för allmängiltigheten i såväl kvinnliga som manliga erfarenhetsvärldar.
Vill slutligen också understryka att påståendet om att Agda Holst blev hyfsat väl mottagen av sina manliga kollegor inte är mitt utan Birgit Rausings.
/Martin