På fel humör?

Nä, Agnés Desarthes Ät mig lyfte aldrig. Undra om jag var på fel humör? Eller var det Myriam jag inte kunde tycka om. Huvudpersonen som beskrivs på baksida av boken som "en vilsen men kreativ kvinna i fyrtioårsåldern, öppnar restaurang i ett försök att ge sig själv en ny chans och lägga bakom sig den skamliga hemlighet som ödelade hennes tidigare liv". Det blir för mycket elände i hennes liv som hon inte kan ta tag i och det retar jag mig på. Hon är liksom för mesig.

Som tur är kommer Ben in i hennes resaturang och efter 145 sidor blir det blir dynamik i berättelsen. Det känns lite som filmen Chocolat. Magin träder in, misslyckanden blir till triumf även om vägen dit inte är spikrak. Men Myriam då, ska hon finna lyckan igen? Tja jag läser den till slut, mest för att se hur de ska gå. Men kan inte riktigt köpa det som händer. Den skamliga hemligheten känns inte så skamlig när jag läser om hur hon lever livet - men jag kanske missade någon avgörande detalj?

Någon som läst den och har en annan syn på boken?

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.