Indignation är en liten nätt historia av den typ Philip Roth tycks kunna snyta ur sig under en förmiddagssittning. En miniatyrvariant av The Great American Novel, där allt oväsentligt är bortsopat och varje detalj resultatet av författarens femtioåriga grundforskning inom den skönlitterära byggnadskonsten. Indignation utspelar sig år 1951 och handlar om den alltigenom ordentlige slaktarsonen Marcus Messner, likt såväl Roth som flera av hans tidigare protagonister bördig från ett judiskt medelklasshem i Newark, New Jersey. Tidigt underrättas läsaren om Messners nära förestående undergång: Han kommer att förolyckas under någon av Koreakrigets många blodiga bataljer. Denna information bidrar till Indignations karaktär av intensiv bladvändare och exemplifierar Roths förhållande till formmässiga stilövningar: Använd dem bara när det är befogat. I övrigt inga konstigheter.
Genom en akademisk karriär hoppas Messner kunna slippa se en inkallelseorder. Han flyr till ett college i Ohio, en ganska bra bit hemifrån, och tror sig även kunna undkomma sin patologiskt överbeskyddande far. Messner vill fokusera på sina studier och spjärnar emot då varjehanda krafter vill distrahera hans pluggande. Han ignorerar studenternas föreningsliv, försöker bekämpa skolans gudstjänsobligatorie genom att citera den engelske filosofen Bertrand Russel, och intalar sig att folket på campus ropar ”Hey you”, snarare än ”Hey jew”, efter honom.
Messners autonoma strävanden går dock om intet. Bland annat tack vare en förödande avsugning (ja, Roth är sig alltjämt lik på den punkten) dras han in i stigmatiserande sammanhang som han ogärna vill identifiera sig med. Som hämtad från någon gammal grekisk tragedi tycks gudarna vilja bestraffa Messners hybris, och Indignation pekar på hur vi alla är produkter av våra ursprung, samt på svårigheten i att ställa sig vid sidan av sitt historiskt betingade öde.
Vidare vore en Roth-roman inte en Roth-roman om den inte belyste dagens Förenta stater. Oavsett om det är handsvettiga pubertetsynglingar eller gubbsjuka stötar med prostatakrångel och hår i öronen som ger historien styrfart, så är det alltid USA som spelar den egentliga huvudrollen. Utan onödiga åthävor låter Roth de blodiga scenerna från familjens Messners slakteri, liksom faderns domedagsmässande curlande av sin son, suggerera fram kopplingar till tvåtusentalets amerikanska utrikespolitik. Roth visar på den amerikanska drömmens rostiga underrede, som alltjämt rullar på i samma gamla hjulspår.
/Martin
En ny bok av Philip Roth är alltid av intresse! Har följt honom lite av och till under många år. Men visst har det varit lite väl mycket prostatakrångel och hår i öronen på senare tid? Det kanske beror på att hans böcker inte bara handlar om USA utan också om honom själv, så gott som alltid.
SvaraRaderaDet har du rätt i, och en del störs ju av hans självcentrering. Om man likt Roth är född under tidigt 30-tal så har man ju dock formats av en ganska dramatisk amerikansk 1900-talshistoria, och onekligen blivit ett rikt kärl att ösa ur.
SvaraRadera/Martin