När tecknade serier omnämdes på kultursidor var det tidigare brukligt att inleda med några meningar av typen: ”Tror du att serier alltid är lika med Carl Barks och högerkonservativa superhjältar i trikå? Tror du att serier bara är för barn? Då borde du kolla upp det här?” Detta trots att serier för vuxen publik hade varit en förekommande genre under åtskilliga årtionden.
En del av förklaringen till denna exotiserande retorik fanns förmodligen inom seriekonsten själv. Kanske valde man medvetet att stanna kvar i periferin. Kanske ville man försäkra sig om att även framgent kunna rida på den överraskningseffekt som uppstod kring att något så trivialt som tecknade serier kan behandla ämnen som självsvält, förintelsen och iranska revolutionen.
Hur det än ligger till med den saken så tycks seriernas salongsfäighet numera vara ett faktum. I fredags kunde man läsa det här manifestet, publicerat i Dagens Nyheters kulturdel. Att en diskussion kring seriemediets genrespecifika uttryck tillåts ta plats som något allmängiltigt är ju synnerligen intressant. Och förhoppningsvis säger det mer om seriemediets erkännande som konstform än om dagstidningarnas förflackade kulturbevakning.
I manifestet uppmanar ett antal unga, svenska serietecknare till ett paradigmskifte. Ut med de naivistiskt tecknade och självbiografiskt utlämnande teman som sedan mitten av 90-talet präglat den svenska seriekonsten (tänk Mats Jonsson, Åsa Grennvall och Daniel Ahlgren). In med storslaget episk dramatik. Det sistnämnda fick mig bland annat att tänka på den amerikanska serieskaparen Jason Lutes.
Lutes ambitiösaste projekt är hans sanslöst detaljskarpa och brett upplagda trilogi om 1920- och -30-talets Berlin. Varje serieruta är där storslaget episk intill bristningsgränsen. Stad av sten är den första delen, Stad av rök den andra. Sista tredjedelen väntar man fortfarande på, förhoppningsvis inte förgäves.
I manifestet uppmanar ett antal unga, svenska serietecknare till ett paradigmskifte. Ut med de naivistiskt tecknade och självbiografiskt utlämnande teman som sedan mitten av 90-talet präglat den svenska seriekonsten (tänk Mats Jonsson, Åsa Grennvall och Daniel Ahlgren). In med storslaget episk dramatik. Det sistnämnda fick mig bland annat att tänka på den amerikanska serieskaparen Jason Lutes.
Lutes ambitiösaste projekt är hans sanslöst detaljskarpa och brett upplagda trilogi om 1920- och -30-talets Berlin. Varje serieruta är där storslaget episk intill bristningsgränsen. Stad av sten är den första delen, Stad av rök den andra. Sista tredjedelen väntar man fortfarande på, förhoppningsvis inte förgäves.
Lutes är en fena på seriemediets polyfona funktioner och belyser staden Berlin (den egentliga huvudrollsinnehavaren) genom en lång rad olika ögonpar. Framförallt får vi följa den hårdkokt desillusionerade journalisten Kurt Severny, flickan Silvia, vars mor skjutits av polisen under en demonstration, samt den unga konststudenten Marthe Müller, nyss inflyttad från Köln och storögt neddragen i Berlins underjordiska kretsar. Romantiserat karikerade rör de sig genom ett föränderligt samhälle, där alla värden plötsligt tycks vara på glid. Under Weimarrepublikens dekadenta yta råder en smygande osäkerhet, som efterhand blir alltmer påtaglig. Särskilt eftersom vi alla vet vartåt det barkar...
Det finns så jäkla många bra serier idag! Kul att de går att låna på biblan också!!
SvaraRadera/P