Den Försvunne inleds på en nattklubb i Montreal i Canada i slutet av 70-talet. Anne har smusslats in av sina vänner för att lyssna på när Buddy Guy spelar. Där ser de varandra för första gången, Anne och Serey, och förälskar sig i varandra. Hon går fortfarande på high school, han är musiker och exilstudent från Phnom Penh i Kambodja. När de träffas är gränserna till Sereys hemland stängda och han kan inte återvända. De lever i ett lyckorus och är tillsammans så mycket de kan. Så kommer den dag när gränsen till Kambodja öppnas. Serey känner att han måste åka tillbaka för att hitta sin familj, han har inte hört något från dem på flera år. Han vägrar ta Anne med sig med motiveringen – du är för ung . Hon är som döv och blind sedan han åkt. Väntar på att han ska höra av sig som han lovat men breven uteblir. En vecka går, en månad, ett år – han hör aldrig av sig. Anne lär sig leva igen, engagerar sig, pluggar khmer, fyller sitt liv men kan inte glömma honom.
11 år efter att Serey försvann så tycker hon sig skymta honom i ett nyhetsinslag på tv. Hon lämnar allt och reser för att leta efter honom. Vi flyttas från Montreal till virrvarret, larmet och livet i Phnom Penh. En stad i ett land där folk försvunnit, mördats och folk måste vara försiktigta med vad de säger. Det är på barerna och klubbarna hon söker honom – överallt där de spelar musik. Det är på ett av dessa ställen hon återser honom. Men det slutar inte där...
Kim Echlin låter Anne berättar sin och Sereys historia som blir en del av Kambodjas. Människor Anne möter och lär känna när hon söker Serey får berätta som sina liv, om förluster och om att inte veta vart familj och vänner tagit vägen. Det tar inte bort fokus från Anne och Serey, men jag tycker att landet och dess befolkning därigenom blir levande och förankrar huvudpersonernas berättelse i verkligheten.
Jag gillar Kim Echlins sätt att skriva. Längre beskrivande kapitel varvas med korta i det närmaste poetiska där jag följer Annes tankar: "Jag kan fortfarande se ett dammkorn som svävade i en solstråle vid din kind medan du sov." Dessutom byggs berättelsen upp av Vi gjorde, Du sa, Will sa (eller vem det nu är som pratar) och det och språket förmedlar stämningen, distansen till allt som hänt, fast jag samtidigt är i nuet när det händer. Det är lite svårt att förklara men allt stämmer så bra med berättarstilen. Det är en riktig pärla jag läst och jag är så glad att gjort det. Ja hoppas det översätts fler böcker av henne, detta var den första på svenska. Dessutom passade jag på när jag skrev detta inlägg att lyssna på några av de artister som omnämns i boken. Synd jag inte gjorde det när jag läste boken... Men det kan ju ni göra!
/Liselott
Reservera boken i biblioteket katalog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar