Sfinx

Mitt förhållande till brevromaner var länge tämligen ansträngt. Under en intensiv studieperiod forcerade jag på en vecka igenom två av genrens tungviktare: Jean-Jacques Rousseaus Julie eller den nya Héloïse och Samuel Richardsons Pamela. Två av litteraturhistoriens över huvud taget första romaner, och långtråkiga bortom all rimlig sans. Dock, de skulle läsas.

Även mitt förhållande till Christine Falkenlands författarskap var länge tämligen ansträngt. Jag gick och tänkte på henne som en poet som liksom gett efter och börjat skriva romaner, men som hela tiden måste tala om att hon ju egentligen fortfarande är poet. Dock, hon skulle läsas.

För att riktigt ta tjuren vid hornen valde jag Falkenlands senaste – brevromanen Sfinx. Den handlar om en namnlöst brevskrivare och består av dennas minst sagt självutlämnande brev till sin före detta man Felixs nuvarande fru Claire. Brevskrivaren är besatt av Claires relation med Felix, av deras borgerligt nyrika Solsidan-tillvaro, av den familjeidylls-dröm som gått brevskrivaren om intet.

Avund, snarare än svartsjuka, är det solkiga känsloläge som Falkenland utforskar. Och resultatet är enastående. Tvärt emot mina ogrundade fördomar är Sfinx en påminnelse om hur bra det kan bli när en författare valt exakt det rätta uttrycksmedlet. Med pricksäkra formuleringar vänder och vrider brevskrivaren på sin ångest, och faktumet att hon hela tiden riktar sig till en tänkt adressat belyser effektivt hennes möda med att konkretisera sin desperation.

Samtidigt, genom få och noga utvalda markörer, berikas de psykologiska resonemangen med en knivskarp klassanalys. Korta, undflyende passager om Hisingen, Hovås, och billigt kött med kort datum på Hemköp vid Frölunda torg, placerar brevskrivaren i ett socialt utanförskap. Som misslyckad konstnär är hon uträknad som tillförlitlig konsument, och därmed ingen fullvärdig samhällsmedborgare. (Jag antar att man kan dra smarta paralleller till staden Thebe och dess vaktande sfinx) Den djupt inpräntade driften att bidra till tillväxten tycks emellertid finnas kvar, manifesterad i ett flitigt bruk av gymkortet.

”Jag försöker definiera uttrycket poetisk rättvisa”, förklarar brevskrivaren vid ett tillfälle. Huruvida hon lyckas lösa Sfinxens gåta och därmed även uppnå poetisk rättvisa är högst osäkert. Ett brott mot en av fiktionens gyllene regler är kanske vad man som läsare här får bevittna, vilket jag betraktar som ännu ett mått på Christine Falkenlands högkalibriga författarskap.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog