Sammelsurium

Ulf Linde fotograferad av Helena Paulin-Strömberg

”Oredig blandning, virrvarr, röra” är SAOL:s definition av begreppet Sammelsurium. Som titel på en bok av Ulf Linde är det därvidlag ganska missvisande. Få svenska stilister kan leverera en lika avklarnad essäistik som denne kulturgigant; konstprofessor, kritiker, jazzmusiker, museiman, husockupant och dubbel akademiledamot. Född 1929.

Jag föreställer mig att det har med inställningen till bildning att göra. En inställning som tycks härröra från en tid då... (hur ska jag uttrycka det... i brist på bättre väljer jag) ”det goda samtalet” fortfarande var en vanligt förekommande sysselsättning. Det kunde utspela sig bland Kungliga bibliotekets dammiga hyllor, på Nalen mellan Dompans sena set, i ett soffhörn med kaffe och avec hemma hos någons moster, under en gatlykta i duggregn... Wikipedia hade ännu inte sett dagens ljus. Vindlande rödvinsdiskussioner kvävdes inte i sin linda av några via smart phone levererade facit.

Vad jag vill få sagt är att Ulf Linde behärskar de utrotningshotade konsterna att resonera och associera, och att dymedelst levandegöra och förmedla sin stora kunskapsbank. I Sammelsurium är det tecknandets väsen som är utgångspunkten. Vad är det egentligen som gjuter liv i en teckning? Ögat, fantasin, modellen? Vad är det som styr en konstnärs handföring?

Linde lyfter fram inlevelsen som en avgörande faktor, förmågan att bli ett med såväl sin teckning som med modellen. ”Cyklisten som skiljer mellan sig själv och cykeln hamnar snart i diket”, förklarar han. ”Se hur Rembrandt tecknat elefantens snabel! – För att skildra rörelsen har han dubblerat konturerna, självfallet utan att tänka på det. Lika litet som en cyklist tänker på hur han bär sig åt när han väjer för en sten på vägen.”

Helst av allt skulle jag vilja citera in extenso, men till det finns varken tidsmässigt eller juridiskt utrymme. Resonemangen spänner i alla fall sömlöst vidare. Över grottmålningarna i Lascaux, över diverse religiösa och alkemistiska tänkare, över Matisse som kröp runt på golvet med ett kattlik för att kunna fånga panterns rörelse, över Carl August Ehrensvärd, från vilken Linde plockat begreppet sammelsurium, betecknande allt det som ögat inte kan uppfatta men som ändå alltid är verksamt i en teckning.

Och med den definitionen känns titeln egentligen synnerligen väl vald. För det så sanslöst inspirerande med den här lilla boken är just det osynliga nätet av spränglärda associationer, verksamt liksom bakom författarens iakttagelser.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog