Går du i skiljastankar? Inväntar du bara den där allra sista lilla knuffen? Gör då som så ofta annars – konsultera litteraturen! Höstens bokskörd har för detta ändamål mycket att erbjuda. Maria Svelands och Katarina Wennstams Happy, happy – en bok om skilsmässa är förmodligen en bra början. Lena Einhorns Siri kan komplettera med en dos historisk pep talk. Och eftersom du inte vill riskera att förlora en facebook-vän på kuppen: Du och ditt ex – om relationen efter relationen av Nicolas Jacquemot.
Helena von Zweigbergks böcker bör du kanske ta det lite lugnare med, för att inte göra en onödigt stor grej av det hela. von Zweigbergk lyckas nämligen gestalta precis allt det gnissel som nedmontering av en igenrostad kärlek kan innebära, om jag är korrekt underrättad. Och det är jag. Tack vare Helena von Zweigbergk. Mitt förtroende för henne som auktoritet på området är enormt. Det grundlades med Ur vulkanens mun och fulländas nu med uppföljaren Anna och Mats bor inte här längre.
Boken utspelar sig från januari till juni, några år efter den uppslitande Sicilien-semestern i Ur vulkanens mun. Resans nödtorftiga försoning har gått om intet; Anna och Mats ligger i skilsmässa och har just flyttat isär. Anna har varit den drivande kraften, medan Mats bitit sig fast vid familjedrömmen. Nu, när det hela är så gott som överstökat, är det dock han som går vidare och genast träffar en ny. Anna förhåller sig mer velande. Barnen, som tillåts ta stor plats i romanen, har hunnit bli fjorton och tio år gamla. Sebbe är tonårsgrabbigt tyst och inåtvänd, Molly ängsligt mån om att alla ska ha det bra.Upplägget följer alltså den könsstereotypa medelklassmallen, och jag tror faktiskt att det är här mycket av von Zweigbergks styrka ligger. Modet i att stanna kvar bland banaliteterna och våga tassa på gränsen till kliché. Ibland träder hon nog till och med över gränsen. Jag tänker på formuleringar som:
”Johanna och han är på bio en tisdagskväll när barnen är hos Anna. De ser en romantisk komedi. Mats hade hellre sett något annat, men Johanna fick bestämma den här gången.”
Men märkligt nog stör det mig inte. Insprängt mellan raderna kan man nämligen ana någon sorts metadiskussion, om vårt beroende av klichéer, speciellt i krissituationer. För det är ju bland filmernas, böckernas och bekantskapskretsens klichéer som vi söker tröst; tydliga riktilinjer för vad som är ett normalt respektive ett skogstokigt krisbeteende.
Samtidigt är det väl just klichéer som man vid en separation försöker undfly. Anna vill inte ”sluta hoppas att det finns ett annat jag som en sorts gisslan därinne.” Men är det möjligt? Är vi inte alla formade efter mallar, oavsett om vi försöker leva i kärnfamilj eller som frigjorda och lydigt konsumerande singlar?...
Vad vet jag. Helena von Zweigbergk är i alla fall magmans källa på spåret.
/Martin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar