Att ”skriva liv” är ett grannlaga företag. Framförallt om man bygger sin framställning på verklig, biografisk dokumentation. Ju trognare man är gentemot källorna, desto större är risken att det levande går förlorat; att det objektiva redovisandet upplevs torrt och oengagerande. Om man å andra sidan smyckar ut faktauppgifterna med skönlitterära fantasier, av typen ”Försiktigt, nästan sakligt hasade Ingmar upp hennes bastnattlinne” råkar man lätt i luven på folk. Framförallt om biografiföremålet ännu råkar vara i livet.
I skrivande stund diskuteras huruvida Bengt Ohlssons Rekviem för John Cummings lyckas kryssa mellan dessa gestaltandets Skylla och Karybdis. Citatet ovan är hämtat ur Alexander Ahndorils för några år sedan kraftigt debatterade Regissören.
Till skillnad från Ohlsson och Ahndoril är Lena Einhorn inte någon etablerad romanförfattare. Hon kommer från det mer okonstlat dokumentära hållet, med boken och sedermera filmen Ninas resa som största succé. Enligt efterorden till den nya boken Siri har Einhorn nu emellertid gått över från fackboksgebitet till skönlitteraturen. Siri är således en roman om den fordom högst levande Siri von Essen – skådespelare, fembarnsmor och August Strindbergs första hustru.
I två parallella tidsplan, med start år 1875 respektive 1890, berättar Einhorn dels om Siris första tid med August, dels om parets milt sagt uppslitande skilsmässa. Stoffet torde vara välkänt, och när det gäller de skönlitterära friheterna håller Einhorn tyglarna förhållandevis strama. Boken är fylld av inkännande detaljer, i allt från borgerliga 1800-talsinteriörer till Siris spända registrerande av Augusts kapriciösa kast mellan ömt föräldraskap och paranoid galenskap. Men då och då infinner sig också känslan av att Einhorn drar lite lätt i nödbromsen. En vetenskaplig distans gör sig påmind och formuleringar som ”Man har anledning att anta” eller ”Kanske visste han vad han talade om” dyker upp.
Texten är dock rakt igenom lättflytande och den eventuella torrheten hindras effektivt av Siri von Essens fascinerande levnadsöde. Jag tänker på det djärva uppbrottet från det syrefattiga societetslivet med Carl Gustaf Wrangel, på hur August hjälper henne in i skådespelarbranschen (Siri var ju bland annat den första fröken Julie) men i slutändan bara skapar ännu ett patriarkalt fängelse, samt på hennes relation till den av August så omåttligt hatade Marie David (hans svartsjuka var enligt Einhorn inte helt obefogad).
Siri lämnar mig med känslan av att vilja ha mer, vilket är positivt menat. Såväl P.O. Enquists Tribadernas natt som den över sammanhanget gäckande En dåres försvarstal, lär inom kort göra comeback på nattduksbordet.
/Martin
Reservera boken i bibliotekets katalog
Detta är en bok som man slukar! Kan också rekommendera En dåres försvarstal som ljudbok. Per Myrberg läser den mycket bra!
SvaraRaderai våras läste jag "Röda huset" av Ole Söderström som handlar om Strindbergs äktenskap med tredje hustun, Harriet Bosse. Det är också en skönlitterär bok som bygger på Strindbergs egna brev och anteckningar. Men svagheten är att man som läsare inte vet vad som är fakta, vad som är Strindbergs ord (som iofs inte heller behöver vara sant) och vad författaren lagt till. Tekniken, eller snarare trenden, att skriva en skönlitterär berättelse baserade på verkliga händelser och personer blir allt vanligare. Jag känner mig lite kluven till detta och när det gäller en så känd person som AS så föredrar jag nog rena dokumentärer.
SvaraRaderaÄr jag överkänslig, eller...?
Det tror jag inte. Men om så är fallet är du ju långt ifrån ensam om att vara överkänslig. Särskilt svårt att acceptera blandningen av fakta och fiktion verkar man ha när författaren låter fårhållandet mellan dessa två variera. I Rekviem för John Cummings har ju Bengt Ohlsson (om jag är korrekt underrättad) valt att låta vissa bipersoner medverka under sina verkliga namn, medan andra ikläds fiktiv kamouflage.
SvaraRaderaPersonligen godtar jag förbehållslöst alla typer av blandning mellan fakta och fiktion, förutsatt att författaren/förlaget presenterar det hela som skönlitteratur (signum H för att tala bibliotekariska).
Tack för Söderström-tipset!
Och tack Anne för ljudboks-tipset!
/Martin
Bengt Ohlssons bok är ju extra känslig eftersom vissa personer fortfarande är i livet. Och att då blanda verkliga namn med alias känns som mindre lyckat. Men jag ska absolut läsa den, förhoppningsvis med stor behållning. Ramones är ett kultband vars betydelse för punken knappast kan överskattas.
SvaraRaderaOch jag är som sagt kluven. Vi läste Livläkarens besök av P O Enqvist i bokcirkeln för lite sen. Den behandlar dansk 1700-talshistoria, ett ämne som jag inte har minsta koll på. Där levandegör Enqvist den galne kung Christian, hans hustru och livläkaren på ett utmärkt sätt och då jag inte har några förutfattade meningar om dem störs jag inte av den litterära friheten. Och de avgörande historiska händelserna är korrekt skildrade så långt det låter sig göras.
Fast jag önskar att jag kunde godta all blandning mellan fakta och fiction lika förbehållslöst som du gör. Ibland funderar jag för mycket...